Fortsätt till huvudinnehåll

Boxholm - Youngstown



Den pågående valkampanjen och stormen Sandy sätter fokus på USA. Utrymmet i svenska medier är stort. Publiciteten har fått upp ögonen på svenskarna att det är mycket som inte står rätt till i USA. Niklas Orrenius på Expressen berättar över sju sidor om Youngstown i Ohio, en f d stålstad som på några år tappat 25 000 arbetstillfällen och 8 000 invånare på åtta år. Borgmästarens kontor har mest fokus på att dirigera grävskoporna till rätt adress för att riva ödehus. Det finns 4 000 tomma villor i stan.

Rivningsarbetarna är livligt påhejade av grannarna som är rädda för att kåkarna ska bli tillhåll för knarkare, hemlösa, gängkriminella och vilda hundar. Innan rivningen startar går föraren genom huset för att försäkra sig om att det är tomt. Ibland tar grannarna saken i egna händer och bränner ner husen.
Youngstowns nedgång har blivit en symbol för industrikrisen i USA. Bruce Springsteen har t o m skrivit en låt om staden.

Den här artikeln får mina tankar att vandra 30 år tillbaka i tiden, de två år jag var Correns lokalredaktör i Boxholm. Boxholms AB:s informationschef Nils Friberg ringde en dag och berättade att tio stålverksarbetare från Louisiana var här för att lära sig valsa stål i bolagets nya finvalsverk. Det var den italienska tillverkaren som förmedlat kontakten.

Jag tyckte det var märkligt för jag levde som så många andra svenskar i tron att amerikaner var bäst på allt. Vad kunde de här killarna och tjejerna lära i lilla Boxholm?

Men de i branschen insatta tog mig snabbt ur den villfarelsen. Jag fick veta att amerikansk stålindustri hade föråldrade tillverkningsmetoder och ålderdomliga maskiner och hade svårt att klara konkurrensen från europeiska och japanska tillverkare. Den inhemska industrin skyddades av skyddstullar och facket krävde ännu högre tullar. Den nyinvestering som skedde i Louisiana var faktiskt ett undantag. Det hjälpte inte utan den amerikanska stålindustrin tog mycket stryk och många, många förlorade jobben, däribland de 25 000 i Youngstown. Den svenska brukskrisen i början av 1980-talet var en mild västanfläkt jämfört med stålorterna i USA.

Det var första gången jag fick klart för mig att allt inte var så förträffligt i USA. Fast på en punkt leder de fortfarande. Nöjesindustrin står en klass för sig och dess exportprodukter ser vi varje kväll i svenska teveapparater.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.