Boxholm - Youngstown

Den pågående valkampanjen och stormen Sandy sätter fokus på USA. Utrymmet i svenska medier är stort. Publiciteten har fått upp ögonen på svenskarna att det är mycket som inte står rätt till i USA. Niklas Orrenius på Expressen berättar över sju sidor om Youngstown i Ohio, en f d stålstad som på några år tappat 25 000 arbetstillfällen och 8 000 invånare på åtta år. Borgmästarens kontor har mest fokus på att dirigera grävskoporna till rätt adress för att riva ödehus. Det finns 4 000 tomma villor i stan.

Rivningsarbetarna är livligt påhejade av grannarna som är rädda för att kåkarna ska bli tillhåll för knarkare, hemlösa, gängkriminella och vilda hundar. Innan rivningen startar går föraren genom huset för att försäkra sig om att det är tomt. Ibland tar grannarna saken i egna händer och bränner ner husen.

Youngstowns nedgång har blivit en symbol för industrikrisen i USA. Bruce Springsteen har t o m skrivit en låt om staden.

Den här artikeln får mina tankar att vandra 30 år tillbaka i tiden, de två år jag var Correns lokalredaktör i Boxholm. Boxholms AB:s informationschef Nils Friberg ringde en dag och berättade att tio stålverksarbetare från Louisiana var här för att lära sig valsa stål i bolagets nya finvalsverk. Det var den italienska tillverkaren som förmedlat kontakten.

Jag tyckte det var märkligt för jag levde som så många andra svenskar i tron att amerikaner var bäst på allt. Vad kunde de här killarna och tjejerna lära i lilla Boxholm?

Men de i branschen insatta tog mig snabbt ur den villfarelsen. Jag fick veta att amerikansk stålindustri hade föråldrade tillverkningsmetoder och ålderdomliga maskiner och hade svårt att klara konkurrensen från europeiska och japanska tillverkare. Den inhemska industrin skyddades av skyddstullar och facket krävde ännu högre tullar. Den nyinvestering som skedde i Louisiana var faktiskt ett undantag. Det hjälpte inte utan den amerikanska stålindustrin tog mycket stryk och många, många förlorade jobben, däribland de 25 000 i Youngstown. Den svenska brukskrisen i början av 1980-talet var en mild västanfläkt jämfört med stålorterna i USA.

Det var första gången jag fick klart för mig att allt inte var så förträffligt i USA. Fast på en punkt leder de fortfarande. Nöjesindustrin står en klass för sig och dess exportprodukter ser vi varje kväll i svenska teveapparater.