Den första februari
1980 klev jag över tröskeln till Correns lokalredaktion i Boxholm för
första gången. Nu skulle jag bli reporter på riktigt efter några års harvande
som sportjournalist och försäljare.
Tidpunkten var tacksam för en ung, nyhetshungrig reporter.
Det gamla bruket var i upplösning och ägaren Iggesund ville sälja. Hela
stålbranschen var i gungning; skogen, sågen, mejeriet och jordbruket ansågs
inte passa in i företagsstrukturen och folkets oro var stor. Här var åtminstone
den manliga delen av befolkningen sedan generationer van vid att jobb väntade
på bruket när den obligatoriska skolan var avslutad. Lönenivån var relativt hög
och flera förmåner som billig sommarstuga var förknippade med en fast
anställning.
Jag hade turen
att ha bekanta som tipsade mig och jag låg i framkant i nyhetsarbetet med
åtskilliga ettor som resultat. Stålorten Boxholm kommenterades i artiklar på
ledarsidan. Jag trivdes i hetluften och självförtroendet steg i takt med
antalet löpsedlar.
Och mitt i allt detta inträffade en tågkollision på södra
stambanan den 21 april 1980. Jag satt och eftermiddagsfikade med min
företrädare Irving Lindholm när larmet gick. Två godståg hade kolliderat vid
dörrfabriken i samhällets södra utkant. Snacka om att pulsen och blodtrycket
steg. En olycka av den här dimensionen hade jag aldrig varit med om förut. Men
tack vare hjälp av Sven Fransson och Gullan Ericson på Mjölbyredaktionen blev
täckningen av olyckan OK. Jag gick på adrenalin hela dagen.
Mirakulöst nog inträffade ingen personskada
vid olyckan. Den lokförare som ansågs vållande till olyckan räddade livet genom
att springa bakåt när han insåg att en kollision var oundviklig. Senare dömdes
han till villkorlig dom och 60 dagsböter vid Mjölby tingsrätt. Han hade
misstolkat en stoppsignal. Mannen var snabbutbildad eftersom det rådde brist på
lokförare så arbetsgivaren hade en del i skulden.
Hur gick det sen med det mångfasetterade brukets alla
avdelningar? Det blev en nedläggning av martinen (smältugn för skrot) på
allhelgonaafton där åtskilliga människor tog farväl. Dörrfabriken flyttades
till Småland. De båda varmvalsverken, som var hjärtat i stålframställningen,
slogs samman med Smedjebacken (SmeBox) och andra mindre anläggningar fick nya
ägare. Ofta var det avdelningschefer som tog steget fullt och blev egna
företagare. Den anläggning som diskuterades mest var mediumverket som ansågs
gammalt, nedslitet och ineffektivt. Metallfackets starke ordförande Thord
Lindberg gillade inte att jag skrev om dessa diskussioner. Även kalldrageriets
framtid ifrågasattes. Tilläggas kan att båda arbetsplatserna finns kvar idag,
33 år senare.
Disponent Stig
Tillmar talade på arbetarekommunens möte 26 september 1980. Mötet var
välbesökt och extrastolar langades in i Folkets Hus. Dispen – den ende i slips
och kavaj i hela församlingen - var uppriktig och inledde med ”Jag är inte här
för att måla upp någon skön bild. Jag ska tala om den bistra sanningen…” Sedan
följde en detaljerad beskrivning av läget enhet för enhet. Mötesdeltagarna fick
höra det var överkapacitet av stål i hela Europa och efterfrågan skral.
Många var oroliga för sin egen framtid men av stämningen att
döma uppskattades Tillmars ärlighet. Dispen var en person som ingav förtroende.
Senare försvann Tillmar till posten som chef för SSAB:s nya plåtvalsverk i
Borlänge men efterträdaren Armand Sander hade inte samma förtroende hos de
anställda.
Sett med facit i hand
klarade sig Boxholm bra i 80-talets brukskris. Andra bruksorter som Norberg i
Västmanland blev nästan utplånade. Genom nya ägare, nya idéer och moderna
produktionsmetoder utvecklades flera företag gynnsamt vilket knappast varit
fallet om de varit kvar i Iggesunds ägo. Stålkonjunkturen har gått upp och ner
och åtskilliga ägarbyten har skett under åren. Numera tillhör varmvalsverken
finska Ovako.
Kommentarer
Skicka en kommentar