Glenn
Hysén har inte haft någon etablerad författare som David
Lagercrantz vid sin sida när den här boken skrevs. Och det märks. Men Glenn
spelar ändå rollen som en åldrande go gubbe från Göteborg med bravur. Och han
är uppriktig när han berättar om alltför många öl på puben, arbetslösheten, skilsmässorna,
alla galna upptåg och fester. Glenn Hysén är inte den som tänker efter först.
Det ordnar sig alltid, är hans devis och han landar alltid med fötterna först.
Man kan bara spåra bitterhet en gång och det är var
när han 2009 fick sparken av Viasat Sport. Inte för att han förlorade jobbet
utan för sättet det skedde på. Cheferna vågade inte säga att de tröttnat på
Glenn utan skyllde på kanalens ekonomiska problem. Varpå Viasat skrev kontrakt
med Glenn Strömberg och Ola Wennström. Så var det med den finanskrisen.
Jag
är förtjust i idrottsanekdoter och den här boken
vimlar av dem. Den råa humorn i omklädningsrummet flödar. En av de bästa
historierna är från tiden i Liverpool. Kenny Dalglish, framgångsrik och populär
manager, kommer in i omklädningsrummet och meddelar att han slutar. Det blir
alldeles tyst en halv minut och sedan reser sig Glenns mittbackskollega Alan
Hansen upp och säger: ”Ok, boys, så är läget och det är jag som tar över. Mitt
första beslut blir att förbjuda öldrickandet i veckorna.” (Till saken här att
varje träning brukar avslutas med 7-8 pints på puben). Till en början trodde
spelarna på Hansen och de blev sura innan de förstod att det var ett skämt.
Graeme Souness blev ny manager och det blev början till slutet för Hysén i
storklubben. ”You are out, big man”, väste Souness i Hyséns öra och
göteborgaren hamnade på bänken. Men Liverpool är laget i hans hjärta efter IFK
Göteborg. Souness misslyckades som manager och fick sparken efter något år.
Den läsare som förväntar sig att Glenn berättar om
fotbollsfilosofi, taktik och annat finlir blir besviken. Den enda taktik som
Glenn känner till är hög press på bollhållaren. För honom är fotbollen
adrenalinpåslag, kämpaglöd, glidtacklingar, skarvnickar och in och ”kötta.” En
liknande beskrivning har Zlatan lämnat i sin bok. Även för honom är fotbollen
en hel del adrenalin och ilska.
Ganska välgörande att läsa faktiskt.
Fotbollen är och blir aldrig intellektuell som en del skönandar vill få den till.
Men mellan alla beskrivningar av fester och
pubaftnar finns en matchnerv i boken. ”Jag kommer aldrig att glömma sorlet
av 65 000 förväntansfulla på läktaren, rasslet av skruvdobbar i
spelartunneln och de sanslösa glidtacklingarna som fick benskydden att krulla
sig och kalsongerna att skära in mellan skinkorna”, skriver han om den makalösa
0-0-matchen mot England i VM-kvalet på Wembley 1989. Men av själva matchen
minns han föga. Adrenalinet och anspänningen tog allt.
Har
inte Glenn Hysén vuxit upp någon gång? Är han
fortfarande den 25-åring som klippte sönder kalsongerna för Torbjörn Nilsson i
omklädningsrummet? Mycket i texten tyder på det men jag är inte mannen att
analysera hans utveckling. Bara konstaterar att jag läser med ett smil på
läpparna.
Glenn är
en go göbbe. Det räcker gott.
Kommentarer
Skicka en kommentar