Fortsätt till huvudinnehåll

En bortglömd del av Svartån


För några år sedan tog kommunens styrande ett berömvärt initiativ att satsa på Svartån. Simhallen uppfördes vid strandkanten, det fula rostiga staketet bort mot kvarteret Pilgården avlägsnades, en cykel- och gångbro byggdes och i Stadsparken uppfördes en vacker och ändamålsenlig brygga. I Svartålidens förlängning nedanför de nya villorna har gräsmattor anlagts och soffor placerats ut.

Men norr om bron över till Prästgårdsliden tycks pengarna och ambitionerna ha tagit slut. Promenadstråket på åns östra sida norrut mot Egebylund är enligt min mening stans bästa, vilket bland annat många hundägare insett. Som bonus får man se de vackra hästarna vid Egebylund.

Fast någonstans under promenaden tappar man kontakten med vattnet. I bästa fall skymtar man ån bakom tät snårskog. Mitt förslag är att göra området ännu attraktivare genom att rensa bland lövträden på en sträcka av cirka 300 meter. Det kan väl varken vara dyrt eller svårt att låta några man gå loss med motorsågen.

Skickar denna passning vidare till den rödgröna koalition som nu tar Stadshuset i besittning. Om Carina Jönsson, Cecilia Wilhelmsson, Miko Månsson, Franco Sincic m fl inte promenerat denna väg tidigare så passa på innan höstrusket slår till.

Kommentarer

  1. Nja, Jacob nu blir det nog inte så lätt som att skicka några man med röjsåg. De gröna (de röda vet jag inte, men de har ju lags sig platt för de gröna i alla andra frågor) är av princip emot allt vad gäller våldförande på naturen. Ju risigare och buskigare och orört desto mera natur, så resonerar de nog allt...

    SvaraRadera
  2. Håller inte med dig. Under mandatperioden 2002-2006 hade de röda inga problem med att göra om strandmaden i samband med bygget av gång- och cykelbron över ån. (Området på västra sidan mellan den lilla bron och Burensköldsbron). Naturskyddsföreningen skickade protestbrev till länsstyrelsen men inget hände. De rhodondendron som finns där i dag fanns inte förr.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...