Vem spelar med vem

Golfen är underbar. Alla kan spela mot alla tack vare handicapsystemet. Så låter den officiella retoriken när nya proselyter ska värvas till sporten. Ni som varit med några år vet att detta är en sanning med modifikation. Oftast finns det bestämda men ej officiellt uttalade åsikter om vem eller vilka man vill spela med. ”Han drar för många slippriga historier och kan inte ens hålla tyst i baksvingen, han är för tystlåten och bryr sig inte om att leta efter medspelarnas bollar, hon är för omständlig och ska slå 18 provsvingar innan slaget kommer.” Så kan det låta med variation i all oändlighet. Själv ska erkännas att jag blivit mer konservativ med åren och spelar helst med gamla kompisar. Där vet jag att det inte blir några fem och en halvtimme långa ronder, bollarna hamnar oftast på fairway och vi kan ta varandras gliringar utan att bli sura. Om någon boll någon gång drar till skogs hjälps vi åt att leta. Men inte för länge. För några år sedan svor jag på att aldrig mer delta i företagsmästerskapet efter en sextimmarsrond på Landeryd i 25-gradig värme. I bollen gick två nybörjare med en handicap mellan 36-54 och på alla hål utom ett fick vi leta efter deras bollar. Ingen hade talat om för någon av dem att det meningslöst att håla ut om poängchansen var borta. Diskreta antydningar åt det hållet besvarades med tystnad och tom blick. Jag led av kärlkramp och var så slut efter tävlingen att jag inte ens orkade äta, bara dricka vatten. Aldrig tidigare hade jag varit med om att den fritidssysselsättning jag skattade högst hade förvandlats till en pina. Jag har hållit mitt ”löfte” sedan dess och bojkottar den tävling jag var med och startade för 25 år sedan. För många år sedan hade jag en delvis annan inställning. På 70-talet sponsrade jag och en kompis en foursometävling i Vadstena där paren lottades samman slumpmässigt. Sent på kvällen dagen före tävlingen blev jag uppringd av en ung kvinna som förklarade att hon absolut inte spelade tillsammans med någon annan än sin pojkvän. Jag förklarade att tanken med denna tävling var att träffa nya spelpartners och att lära sig att spela med obekanta människor. Hon hotade och vädjade om vartannat. Eftersom hon var en av den lilla stadens societetsdöttrar, van att få sin vilja igenom i alla lägen, höll jag fast vid min ståndpunkt som den värsta paragrafryttare. Idag hade jag inte varit lika envis. Med stigande ålder har jag blivit mer tolerant. Det är ju ändå bara en lek. Vilken slutsats kan man dra av detta? Jo, det är med golfen som med livet i övrigt. Det är lätt att vara tolerant i teorin men svårare i praktiken.

Märker att mitt första försök att nå er golfare via Mjölby GK:s hemsida inte blev så lyckat när det gäller bilden. Det blev som golflivet är ibland, upp och ner. Nästa gång blir det bättre, jag lovar.