Fortsätt till huvudinnehåll

Ett monument över kommunalt dårskap

Den kommunala kortsiktigheten i Mjölby irriterar mig. Storstilade projekt dras upp, EU-bidrag söks och beviljas, kommunala driftbidrag anslås, tal hålles i vilka framtiden målas i ljusa färger. Åren går, entusiasmen falnar och projekten begravs i tystnad.

Överdriver jag? Nej. Låt oss förflyttas till måndagen den 28 maj 2002. Jag var själv på plats. Då invigdes nämligen Vattenverkstan i Skänninge av landshövding Björn Eriksson och kommunalrådet Jörgen Oskarsson(S). Björn Eriksson trodde i sitt tal på 8 000 årliga besökare. Inte en siffra rätt visade det sig senare. Jörgen Oskarsson var mer återhållsam och talade om våtmarker och utdikning i största allmänhet. Kanske var han redan klar över vad som skulle hända den dag EU-bidraget upphörde 2007.

Byggnaden, som en gång tjänstgjorde som Skänninge stads vattenverk, genomgick stora förändringar till en icke ringa kostnad. De två 15 kubikmeter stora akvarierna fyllda med 30 sötvattensfiskar imponerade på de unga invigningsbesökarna. Övervåningen byggdes om till kontor och konferenslokal. Avsikten var att använda akvarierna, våtmarksparken, kalkkärret och örtagården i skolornas undervisning. Någon av talarna, jag minns inte vem, trodde att även barn från andra östgötakommuner skulle besöka Skänninge.

Det var då det. Åren gick, intresset minskade och de kommunala förvaltningarna började klaga över stora hål i driftbudgeten. Vattenverkstan sågs inte längre som en tillgång utan som en kostnadspost.

Med ett undantag. Utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson som förgäves försökte förmå kommunstyrelsen och övriga nämnder att dela på kostnaden för verksamheten. Hennes inställning var att Vattenverkstan var en tillgång för Mjölby kommun och hela länet, men argumenterade för döva öron.

I oktober 2008 tog utbildningsnämnden beslutet att lägga ner. Fiskarna fick ett nytt hem i Vätternrummet på Stora Lunds golfbana i Ödeshög. Och i Skänninge står en tom byggnad som ett monument över kommunal överoptimism eller föralldel dårskap.

Om detta projekt nämns inget i den pågående valrörelsen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...