Fortsätt till huvudinnehåll

Ett monument över kommunalt dårskap

Den kommunala kortsiktigheten i Mjölby irriterar mig. Storstilade projekt dras upp, EU-bidrag söks och beviljas, kommunala driftbidrag anslås, tal hålles i vilka framtiden målas i ljusa färger. Åren går, entusiasmen falnar och projekten begravs i tystnad.

Överdriver jag? Nej. Låt oss förflyttas till måndagen den 28 maj 2002. Jag var själv på plats. Då invigdes nämligen Vattenverkstan i Skänninge av landshövding Björn Eriksson och kommunalrådet Jörgen Oskarsson(S). Björn Eriksson trodde i sitt tal på 8 000 årliga besökare. Inte en siffra rätt visade det sig senare. Jörgen Oskarsson var mer återhållsam och talade om våtmarker och utdikning i största allmänhet. Kanske var han redan klar över vad som skulle hända den dag EU-bidraget upphörde 2007.

Byggnaden, som en gång tjänstgjorde som Skänninge stads vattenverk, genomgick stora förändringar till en icke ringa kostnad. De två 15 kubikmeter stora akvarierna fyllda med 30 sötvattensfiskar imponerade på de unga invigningsbesökarna. Övervåningen byggdes om till kontor och konferenslokal. Avsikten var att använda akvarierna, våtmarksparken, kalkkärret och örtagården i skolornas undervisning. Någon av talarna, jag minns inte vem, trodde att även barn från andra östgötakommuner skulle besöka Skänninge.

Det var då det. Åren gick, intresset minskade och de kommunala förvaltningarna började klaga över stora hål i driftbudgeten. Vattenverkstan sågs inte längre som en tillgång utan som en kostnadspost.

Med ett undantag. Utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson som förgäves försökte förmå kommunstyrelsen och övriga nämnder att dela på kostnaden för verksamheten. Hennes inställning var att Vattenverkstan var en tillgång för Mjölby kommun och hela länet, men argumenterade för döva öron.

I oktober 2008 tog utbildningsnämnden beslutet att lägga ner. Fiskarna fick ett nytt hem i Vätternrummet på Stora Lunds golfbana i Ödeshög. Och i Skänninge står en tom byggnad som ett monument över kommunal överoptimism eller föralldel dårskap.

Om detta projekt nämns inget i den pågående valrörelsen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.