Fortsätt till huvudinnehåll

Dagen då den vita hajen krossade Vasatorp

Visst känner ni igen Greg Norman som 24-årig vinnare på Vasatorp.

Sommaren 1980 såg jag en proffstävling för första gången – Scandinavian Enterprise Open (Tumbas skapelse) på Vasatorp. En fantastisk upplevelse där en 24-årig Greg Norman kom från ingenstans och krossade allt motstånd med en 64:a på söndagen. Då var den finskättade australiern i början av sin karriär. Hur framgångsrik den blev vet ni ju.

Vi tillbringade, som så ofta på den tiden, ett par semesterveckor på Borstahusens camping utanför Landskrona, närmaste granne med golfklubben som arrangerade match-SM för amatörer veckan före SEO. Nog för att vi imponerades av kraften och precisionen i Krister Kinells, Bob Bäckstedts och Jan Rubes utslag men proffsen på Vasatorp lyfte spelet till en för mig okänd dimension.


Greg Normans första utslag på en cirka 500 meter lång par femma, dogleg vänster, skruvade sig i hålets längdriktning och lade sig mitt i banan. Sedan ett mellanjärn fram till foregreen, en chip och en kort putt för birdie. Och så där höll han på hela ronden. Det såg så lätt ut.


Det kom några häftiga åskskurar och greenerna var mjuka. På ett 120 meter långt korthål stannade vi till. Bollarna satt kring pinnen som skotten på en luftgevärstavla. Vi gapade.
Sedan blev det fler proffstävlingar, de flesta på Barsebäck. Jag har spelat Barsebäck vid några tillfällen och det var alltid lika fascinerande att se hur proffsen tog sig an samma hål man spelat själv, låt vara att de spelade från vit tee.


Den tävling jag minns bäst från Barsebäck är Nick Faldos uppvisning 1992. Kollade in hans noggranna uppvärmning på puttinggreen. Bara den delen av uppvärmningen tog 45 minuter. När han gått igenom alla stationer hade det gått lika lång tid som hela ronden. Faldo var en perfektionist som inte lämnade något åt slumpen men så var han också världsbäst de första åren av 1990-talet.


Stämningen på Barsebäck är oemotståndlig under en stor tävling. Den gör att man står ut med de oändliga bilköerna upp emot påfarten till motorvägen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby

V ad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.   20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till. ...