Fortsätt till huvudinnehåll

På väckelsemöte i Norrköping


Mats och jag såg Norrköping-Sundsvall på Nya parken igår. Delad pott efter 1-1 och stundtals hyfsat spel. Hela 7 500 åskådare fast avancemanget var klart och regnet vräkte ner och termometern visade på 4 grader. När ska fotbollsserierna avslutas i september?

Men det var inte om matchen och spelet jag tänkte orda. Jag har inte sett någon match på Idrottsparken sedan 2003 när Hammarby vann med uddamålet inför 18.000 åskådare och jag var onekligen nyfiken på vilka förändringar idrottsplatsen genomgått och arrangemangen kring matchen.

Och kan konstatera att fotbollen följt ishockeyn i spåren. Det var sång av Norrköpings musikklasser, utdelning av T-shirts, speakers som eldade på respektive förmanade publiken och när publiken beordrades upp ur bänkarna för att sjunga ”Kamratsången” trodde jag mig för ett ögonblick förflyttad till ett väckelsemöte. Men vi slapp nationalsången för i fotbollssammanhang är den förbehållen landskamper. Musikvolymen är behaglig jämfört med ljudnivån i Kexburken

Men jag noterade också en viss stilskillnad. Där Cloetta Centers speaker är klädd i mörk kavaj och välpressade byxor uppträder parkens speaker i säckiga jeans och odefinierbar jacka.
Till matchmiljön hör också personal och attiraljer kring TV-sändningen. Den studioman som huserar kring mittlinjen är en maktmänniska vilket framgår av attityd och kroppsspråk. Ingen domare blåser igång matchen förrän han gett klartecken. I TV 4 är reklamen viktigast.

Norrköpingsbornas stolthet över Nya parken är påtaglig. Speakern påpekade fler än en gång att matchen var ett av två stora evenemang i stan denna helg. I den del av anläggningen som vetter mot Södra promenaden väntade de dansanta människorna i Dansbandskampen på sin tur att ställa sig i strålkastarljuset framför TV-kamerornas objektiv.

Hur som helst. Viktigast är att IFK spelar i allsvenskan nästa år och alla idrottsintresserade östgötar har en förhoppning om att Åtvidaberg klarar sig kvar så att vi kan se östgötaderbyn nästa år.

Nog om fotboll. Den kommande veckan blir intressant när Mjölby kommuns revisorer presenterar den utredning som handlar om utbildningschefen Ingela Appelsveds utlägg av ett arbetsmarknadsprojekt på sin 24-årige son. Oavsett resultatet tycker jag att kommunens ledning bör visa en öppen attityd och lägger ut rapporten på hemsidan så att kommuninvånarna får en möjlighet att bilda sig en egen uppfattning.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.