Fortsätt till huvudinnehåll

Vad är Sanningen om IKEA


Ett illasinnat hopkok av fakta från en bitter och försmådd f d anställd eller en intressant genomlysning av ett av Sveriges största företag? Johan Stenebo har skrivit boken Sanningen om IKEA och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till innehållet.
Den här typen av avslöjande-litteratur inifrån ett företag eller en organisation är inte vanliga i Sverige men förekommer desto oftare i den anglosaxiska världen. Men det är onekligen spännande att följa med bakom kulisserna i ett av världens starkaste varumärken, inte minst i förklaringarna till varför varuhusen ser ut som de gör.
Det är lätt att bara ta fasta på det negativa och Stenebo är hård i sin kritik av f d chefer och kolleger men han hyllar också många begåvade yrkesmän och –kvinnor i organisationen.
Stenebo är full av beundran för Ingvar Kamprads begåvning och tvekar inte att kalla möbellegendaren för ett geni. Kamprad ser sammanhang som ingen annan ser och anar problem långt före någon annan. Vid de årliga sortimentsveckorna briljerar Kamprad med sitt hästminne och detaljkunskaper. Stående på golvet håller han reda på råvarupriser, tre olika valutakurser, produktionskostnader och logistikkostnader fram till produktens pris och plats på varuhusets golv.

All denna briljans döljs bakom en fasad av snus, rutiga skjortor samt påstådd dyslexi och alkoholism. Enligt Stenebo existerar varken dyslexi eller alkoholism. Problemen är överdrivna.
Kamprad är snål och där om cirkulerar många söta historier i och utanför företaget. Men även denna sanning är tudelad enligt Stenebo. Som nyanställd assistent fick han en utskällning för att han glömde släcka efter sig en tidig morgon men samtidigt har han sett Kamprad omgående godkänna projekt för hundratals miljoner kronor vid ett sammanträde för att han anser att produktidén är rätt.
Ingvar Kamprad gör inget oöverlagt eller spontant. Alla hans drag är noggrant genomtänkta, inte minst gentemot massmedia. Kamprads paradgren är att lura journalister. Även tungviktare som TV-journalisterna Lennart Ekdal och K-G Bergström återvände från Småland tomhänta men glada över att ha fått träffa en mysig farbror som lagar välsmakande pannbiff.

IKEA är en väloljad, global vinstmaskin men även solen har sina fläckar. Logistiken har sina brister och det är därför du kan få vänta på din vara några veckor. Satsningen på Ryssland och Ukraina genom Sweedwood som köpt enorma skogsarealer och sågverk var ett misslyckande. Trots investeringar på miljarder kronor levererar inte bolaget träråvaran i tillräcklig mängd.
I organisationen finns informella beslutsvägar och strukturer som tar många år för en nyanställd att begripa. Ingvar Kamprad har spioner på alla nivåer i den väldiga organisationen. När jag läser detta kommer jag att tänka på Luxor i Motala, en av mina första arbetsplatser på 70-talet. Grundaren Axel Holstensson, kallad Fabrikörn eller Gubben, hade också sitt nät av informatörer från verkstadsgolvet och uppåt, oftast äldre medarbetare, och budskapet stämde inte alltid överens med vad de anställda direktörerna framförde.
Framtiden för IKEA kan bli problematisk. Ingvar Kamprad är 83 år gammal och Stenebo ser ett problem i successionsordningen. De tre sönerna är enligt författarens uppfattning olämpliga som ledare i en koncern med en årlig omsättning på 250 miljarder kronor.
Hur rik är Kamprad? Stenebo uppskattar att Kamprad äger 250 miljarder i olika stiftelser och fonder vars inbördes samband är konstruerade på ett sådant sätt att insyn är omöjligt.
250 miljarder kronor. Tanken svindlar. Pengarna räcker till den årliga nettobudgeten för 250 svenska kommuner av Mjölbys storlek.
För att återgå till frågan i ingressen.

Döm själv. Läs boken!

Johan Stenebo har en 20 år lång karriär på IKEA bakom sig. Assistent till Ingvar Kamprad och koncernchefen Anders Moberg, varuhuschef i Tyskland och England, global affärsområdeschef för förvaring och mediamöbler samt vd för riskkapitalbolaget IKEA Green Tech AB.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.