Fortsätt till huvudinnehåll

Pengar och position betyder allt


En svensk riking med status och tyngd seglar sin 37-fots yacht Gotland runt, bor på gods i Sörmland, jagar älg tillsammans med kungen och tillbringar somrarna i Torekov.

Så ser i grova drag den svenska överklassen ut. Den erfarne ekonomijournalisten Bengt Ericson gör i boken Den nya överklassen (Fischer & Co) en detaljerad genomgång av Sveriges 300 rikaste personer.

Förutom alla finanssiffror kartlägger han utbildningsvägar, umgänge, bostäder, bilmärken, nöjesliv och fritidssysselsättningar. Den nya ekonomiska överklassen har gått Handelshögskolan, bor på Östermalm och/eller sörmländska gods och semestrar i Torekov. De allra rikaste äger också gods på den engelska landsbygden (Penser, Persson och Rausing).
Golfen är överspelad som fritidssysselsättning sedan den blivit var mans sport. Sveriges rikingar ger sig hellre ut på havet i dyra motor- och segelyachter, jagar (helst i kungens jaktklubb) eller bygger upp konstsamlingar i egna hallar.

Ericson är bitsk och rolig och radar upp exempel på en statusjakt som närmar sig löjets gräns. Arrogansen och den uppblåsta självbilden är gränslös hos somliga.

Ericson kan inte förstå hur Wallenbergs kan ha ett sådant inflytande i svenskt näringsliv. De är inte ens särskilt rika i jämförelse med Ingvar Kamprad, Stefan Persson (H&M) och familjen Rausing (Tetra Pak). Däremot är Wallenbergarna kreativa när det gäller att skaffa hög ersättning för några timmars styrelsejobb. I hans ögon får endast familjerna Persson och Rausing godkänt som ansvarstagande medmänniskor som i tysthet skänker stora pengar till välgörenhet och medicinsk forskning.

Boken innehåller också namn som var totalt okända för mig, nämligen de svenskar som flyttade till Ryssland i början av 1990-talet när ryska staten privatiserade sina bolag. Gerard de Geer var den förste och även den framgångsrikaste. Dessutom finns en sextett unga män som blev mångmiljonärer före 40 års ålder. De gjorde förmögenheter i banking men framförallt i olje- och gasindustrin. Den gemensamma nämnaren är att de skyr publicitet. De har inget behov av att visa upp sig och sina rikedomar i Dagens Industri eller Veckans Affärer.

Författaren avlivar myten att det är omöjligt att starta företag och bygga upp en förmögenhet i Sverige. Flera begåvade unga män har utvecklat nya produkter och startat framgångsrika företag inom telekommunikation och systemutveckling för finansiella program. Niklas Zennström blev stormrik 2005 när han sålde gratistelefonibolaget Skype till amerikanska Ebay för 21 miljarder kronor varav 3,2 miljarder hamnade i hans egen ficka.

IKEA:as grundare och frontfigur Ingvar Kamprad är snudd på helgonförklarad hos den svenska allmänheten men Bengt Ericsson låter sig inte luras. Möbellegenden är ett marknadsföringsgeni som inpräntat myten om sig själv som en anspråkslös, snusande smålänning med rostig Volvo, men som i själva verket lyfter miljarder kronor i årlig utdelning via någon av de många stiftelserna med säte i Holland eller Västindien. Stiftelserna och deras inbördes samband är konstruerade på ett sådant sätt att insyn är omöjligt.

Ericson berättar en historia från 1988 när han träffade Ingvar Kamprad för en intervju:
”Det var överenskommet att vi skulle träffas på Ikeas internationella högkvarter i danska Humlebaek, beläget söder om Helsingör. Jag hade dock kraftigt missbedömt restiden från Kastrup och anlände, under många ursäkter, mer än en halvtimme försenad.

Kamprad sade att det var okej och fråga om jag hunnit äta lunch. På mitt nekande svar drog han ut en skrivbordslåda, plockade fram en påse och presenterade en smörgås, som såg ut att ha varit med ett tag. Ostskivan hade antagit formen av en skateboardramp.

Du kan få vad som är kvar av min, erbjöd han flott.

Episoden var omöjlig att utelämna i det reportage som jag sedan skrev, med den obligatoriska kommentaren om det småländska arvet. En tid senare träffade jag en Ikea-direktör som läst artikeln.

Att du gick på det enkla knepet, sade han med ett snett leende. Det där hade Ingvar naturligtvis planerat i förväg.

Ingvar Kamprad är ett marknadsföringsgeni, både när det gäller att sälja in sitt företag och den egna personen” avslutar Bengt Ericson.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.