Rättshaverister och kverulansparanoiker

Corren ägnar idag nyhetsuppslaget åt förre justitiekanslern Göran Lambertz som ger sin syn på rättshaverister. Dessa kverulansparanoiker, som den psykiatriska termen lyder, tar mycket av myndigheter och domstolarnas tid och uppmärksamhet i anspråk och minskar övriga medborgares möjlighet till rimlig service. Rättshaveristen hittar alltid något litet fel och skickar in en 150-sidig bilaga.

Rättshaverister och tidningsredaktioner har också ett speciellt förhållande. Det gäller att tyda tecknen i tid om man inte ska bli sittande i en timme eller två. Om man ser en manlig besökare kasta stressade blickar omkring sig, ofta med en välfylld portfölj under armen, då är det fara på färde. Hög tid att besöka toaletten, fly in i fikarummet eller backa ut i garaget. Unga vikarier eller praktikanter som ännu inte lärt sig koderna blir sittande kvar och tar troskyldigt emot besökaren och snart förflyter en timme medan haveristen breder ut papperen på skrivbordet. Efter en eller två sådana erfarenheter är vikarien en av de första att fly till de bakre regionerna.

På 80-talet fick jag ta emot många förmodade rättshaverister mycket på grund av mitt tålamod. Det tålamodet äger jag inte längre och senare sa jag ifrån på skarpen om dylika uppdrag. Rättshaverister är verbala, ofta intelligentare än genomsnitt, men totalt insnöade på en detalj vilken ältas i det oändliga.

Unga, hungriga reportrar är annars ett lätt byte för en haverist. Det kan ju finnas en god story dold bakom ordridåerna.

En man låg i djup fejd med Skattemyndigheterna, Kronofogden och en bank efter misslyckade husaffärer och underhöll mig med timslånga utläggningar klockan nio en söndagskväll. Han fick rätt av en domstol på någon oväsentlig detalj vilket sporrade honom till nya tag. När hans fastigheter såldes på exekutiv auktion dök han upp och lade högsta buden. Handpenning saknades och hela proceduren fick starta om igen.

En arbetskamrat hade säkert 20-tal besök av en pensionerad poliskommissarie som hade en hemgjord teori om Palmemordet och dess gärningsman. Hon lärde sig så småningom att humma instämmande då och då medan hon pysslade med annat.

Ibland får fallen tragiska konsekvenser. En äldre man bodde med sin syster på en gård i södra länsdelen. Mannen skrev ett hotbrev till justitiekanslern och hotade med att ta livet av denne. JK överlämnade brevet till polisen som kollade om mannen ägde vapen. Jodå, han var ägare till flera jaktvapen, och polisen beslutade om tillslag. En grupp tungt beväpnade poliser med hjälm och visir, omringade huset en tidig morgon och beslagtog vapnen. Mannen åtalades senare för hot mot tjänsteman men avled innan rättegången.

Jag hade ett långt samtal med mannen och hans syster i hemmet – han tog kontakt med mig för att förklara bakgrunden till det famösa brevet - och orsaken till bråket var en arvstvist från 1920-talet. Jag kommer inte ihåg detaljerna men det handlade om hel- och halvsyskon, kusiner och sysslingar. Det stackars syskonparet hade ältat dessa inbillade eller verkliga oförrätter ett helt liv. Jag måste erkänna att jag åkte tillbaka till redaktionen något tung till sinnes. Den olösta tvisten hade gått i arv i familjen och låg som ett tungt ok över paret.

Att mannen skulle tagit ett vapen under armen och åkt till Stockholm för att ta justitiekanslern av daga var osannolikt. Han var i 60-årsåldern och hade aldrig lämnat hemkommunen.