Undertecknad har spelat golf sedan 1972 med varierande framgång och glädje. Ibland har jag undrat om jag inte kunnat använda tiden till något nyttigare. Men när gräset visar sig någon gång i april sätter suget in och fjolårets snedstudsar är glömda.
Jag har under åren introducerat 35-40 vänner och släktingar i sporten och de allra flesta har stannat kvar. De som av någon anledning har lämnat golfen har inte gjort det för att det är tråkigt utan av andra skäl.
Men på senare år har det gått trögare. Människor som jag känner väl och har alla förutsättningar att bli hyfsade spelare ställer upp alla möjliga och omöjliga skäl för ”att slippa”. Men det är ingen som numera anför ekonomiska orsaker. En årsavgift på cirka 4 000 kronor och en utrustning för lika mycket klarar de flesta med normala årsinkomster. Myten att golfen är en sysselsättning för människor med extremt höga inkomster har vi nog lyckats slå hål på efter många år.
Ämnet behandlas i en artikel på Corrensporten idag. Golfförbundets styrelse turnerar runt om i landet och diskuterat medlemstappet med klubbarna. Under fjolåret var nettominskningen ca 20 000 spelare vilket motsvarar fyra procent av medlemskadern. Goda råd är dyra för att vända trenden.
Correns reporter Peter Calén nämner två tunga skäl till minskningen. 1) Det är för krångligt och omständligt att komma in i golfens värld. 2) Det är för dyra medlemsavgifter.
Jag håller med Peter på den första punkten. Golfen har svårförståeliga regler, det ska avläggas både teoretiska och praktiska prov, som nybörjare blir man uttittad på rangen eller tycker sig vara i vägen ute på banan. Kort sagt det finns en mental tröskel som är svår att överbrygga. Många har åsikter om golf men det är sämre med kunskaperna.
Det andra stora problemet är tiden. Vi har aldrig haft så mycket fritid som nu men så lite tid över. Barnen ska skjutsas på fotbollsträning eller musikövningar, båten ska sjösättas och husvagnar poleras. Kök ska byggas om, badrum ska kaklas och en altan byggas ut. Far i huset drar på sig blåbyxorna och stoppar munnen full med spik. Och när det är klart vidtar samma procedur med sommarstugan.
Är då ett medlemstapp på fyra procent netto så mycket att oroa sig för? Nästan alla idrotter tappar utövare. Jo, det är det för en golfklubb är ekonomiskt sårbarare än vad t ex ortens hockeyförening är, för golfen kan inte förlita sig på subventioner via skattsedeln. Golfklubbens huvudsakliga inkomstkällor är medlemsavgifter, greenfeeavgifter, tävlingsavgifter och sponsorstöd.
Det säger sig självt att det är höga driftkostnader när 30-40 hektar gräs ska klippas i stort sett varje dag under växtsäsongen, ofta på obekväm arbetstid. Även om en och annan medlem klagar över höga avgifter så gör man inte avkall på skötselkraven. Detta är också en balansgång som styrelsen måste hantera.
Jag har under åren introducerat 35-40 vänner och släktingar i sporten och de allra flesta har stannat kvar. De som av någon anledning har lämnat golfen har inte gjort det för att det är tråkigt utan av andra skäl.
Men på senare år har det gått trögare. Människor som jag känner väl och har alla förutsättningar att bli hyfsade spelare ställer upp alla möjliga och omöjliga skäl för ”att slippa”. Men det är ingen som numera anför ekonomiska orsaker. En årsavgift på cirka 4 000 kronor och en utrustning för lika mycket klarar de flesta med normala årsinkomster. Myten att golfen är en sysselsättning för människor med extremt höga inkomster har vi nog lyckats slå hål på efter många år.
Ämnet behandlas i en artikel på Corrensporten idag. Golfförbundets styrelse turnerar runt om i landet och diskuterat medlemstappet med klubbarna. Under fjolåret var nettominskningen ca 20 000 spelare vilket motsvarar fyra procent av medlemskadern. Goda råd är dyra för att vända trenden.
Correns reporter Peter Calén nämner två tunga skäl till minskningen. 1) Det är för krångligt och omständligt att komma in i golfens värld. 2) Det är för dyra medlemsavgifter.
Jag håller med Peter på den första punkten. Golfen har svårförståeliga regler, det ska avläggas både teoretiska och praktiska prov, som nybörjare blir man uttittad på rangen eller tycker sig vara i vägen ute på banan. Kort sagt det finns en mental tröskel som är svår att överbrygga. Många har åsikter om golf men det är sämre med kunskaperna.
Det andra stora problemet är tiden. Vi har aldrig haft så mycket fritid som nu men så lite tid över. Barnen ska skjutsas på fotbollsträning eller musikövningar, båten ska sjösättas och husvagnar poleras. Kök ska byggas om, badrum ska kaklas och en altan byggas ut. Far i huset drar på sig blåbyxorna och stoppar munnen full med spik. Och när det är klart vidtar samma procedur med sommarstugan.
Är då ett medlemstapp på fyra procent netto så mycket att oroa sig för? Nästan alla idrotter tappar utövare. Jo, det är det för en golfklubb är ekonomiskt sårbarare än vad t ex ortens hockeyförening är, för golfen kan inte förlita sig på subventioner via skattsedeln. Golfklubbens huvudsakliga inkomstkällor är medlemsavgifter, greenfeeavgifter, tävlingsavgifter och sponsorstöd.
Det säger sig självt att det är höga driftkostnader när 30-40 hektar gräs ska klippas i stort sett varje dag under växtsäsongen, ofta på obekväm arbetstid. Även om en och annan medlem klagar över höga avgifter så gör man inte avkall på skötselkraven. Detta är också en balansgång som styrelsen måste hantera.
Kommentarer
Skicka en kommentar