Fortsätt till huvudinnehåll

Mjölby kommun firar 40-årsjubileum



Nedanstående artikel var publicerad i Corren den 28 januari. I veckan har ksau bestämt att 40-årsjubileet ska firas med ett öppet hus i Stadshuset. Datum och program är ännu inte bestämt men jag föreslår en programpunkt med titeln:"40 år sedan kommunsammanslagningen, när är det dags för nästa?"


Min första tidningsarbetsgivare var Östgöta-Bladet i Vadstena. Tidningen hade devisen ”Lugnt framåtskridande – sunda reformer” i vinjetten. Av någon anledning tänker jag på ”Bladet” när jag summerar Mjölbys första 40 år som storkommun.
Vifolka kommun, Folkunga kommun, delar av Boberg och Skänninge stad ingick äktenskap med Mjölby stad 1971. Mycket har hänt under åren men jag flyttade hit 1982 så mitt perspektiv är begränsat.

Början av 70-talet var en händelserik period. Köpcentrum byggdes och mycket av stans kommersiella liv förflyttades västerut från Järnvägsgatan och Stora torget, samtidigt som folkvalda representanter från kommunens olika delar skulle hitta fungerande arbetsformer i kommunala styrelser och nämnder. Den politiska majoriteten i stadshuset har växlat men utvecklingen har rullat på. Lugna perioder har avlöst mer expansiva perioder. Det senaste decenniet har onekligen varit händelserikt.

Låt mig bara så här direkt ur minnet försöka lista positiva och negativa händelser ur den period jag kan överblicka, knappt 30 år.

Först och främst BT:s och Väderstad-Verkens fantastiska utveckling till världsledande i respektive bransch. Runsvens utveckling (inkl ÖoB) till en av Sveriges största detaljister. Bygget av Resecentrum och utvecklingen av pendeltågstrafiken så att kommunens invånare får tillgång till en större arbetsmarknad. Det pågående dubbelspårsbygget och utbyggnaden av riksväg 32 till Motala får räknas som grenar på samma träd. Förvandlingen av E 4 söder om Mjölby till motorväg i början av 2000-talet. Viringes nuvarande expansion som industri- och handelsområde efter många år där McDonalds var ensam herre på täppan. Bygget av trafiksäkra cykelbanor mellan Mjölby-Skänninge och Mjölby-Mantorp. Ombyggnaden av Danfoss gamla lokaler till ett modernt vuxenutbildningscentrum. Mjölby Svartådalen Energi har framgångsrikt byggt ut fjärrvärmenätet till fromma för plånboken och miljön i två etapper; på 1980-talet och i början av 2000-talet.

Mantorps expansion som attraktiv bostadsort mellan Mjölby och residensstaden. Ombyggnaden av stadshuset och Drabanten blev ett lyft för främst biblioteket. Satsningen på nya villaområden i Mjölby och Mantorp samt bygget av kvarteret Hövitsmannen vid ån. Mobilias renässans på senare år tack vare City Gross. Satsningen på centrala bostäder på Svartå strand, ett projekt som är i sin linda.

På fritidssidan har också hänt mycket. Bygget av ishallen 1986, bygget av golfbanan i samma veva (men det är knappast kommunens förtjänst), simhallsbygget 2003 och det fortsatta arbetet med att utveckla miljön kring Svartån. Skänninge idrottsparks ombyggnad i samband med dubbelspårsbygget liksom det nya ridhuset. Bevarandet av det gamla stationshuset i Skänninge.


Allt detta har medfört att kommunens invånare rätar på nacken och talar om sin hemort med ett positivare tonfall.

Men det finns också negativa inslag. Jag tänker närmast på företagshändelser som nedläggningen av bruket i Spångsholm, den gradvisa nedmonteringen av Danfoss och dess flyttning till Linköping, ABB:s nedläggning, nedläggningen av K A Wiking i Skänninge och Nordiens Systems i Mantorp samt Artex kräftgång. De tomma butikslokalerna i Galleria Kvarnen och svårigheterna att etablera något av fotbollslagen högre upp i seriesystemet.

Motsättningarna mellan Skänninge och Mjölby består trots 40 års äktenskap. Vi får hoppas att dubbelspårsbygget och utbyggnaden av riksväg 32 ger medeltidsstaden en välbehövlig vitamininjektion och utökat invånarantal.

Var står Mjölby om ytterligare 40 år? En omöjlig fråga att besvara förstås. Den som ändå finge vara med då också.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...