Fortsätt till huvudinnehåll

Inne eller ute - evig fråga för vinteridrotterna

En av de intressantaste sportjournalisterna i länet är Jens Bollius på Motala Tidning. Han har förmågan att lyfta blicken över sargen och fundera över idrottens roll i samhället. Hans krönika i lördagens papperstidning är mycket läsvärd.


Jens påpekar det smått absurda i att medan bandyn kämpar för att flytta in i hallar så vill hockeyn göra tvärt om. Förutom Frölunda-Färjestad vill också Leksand-Mora spela utomhus och LHC-HV 71 funderar på samma sak. För bandyn är möjligen inomhusspel en framtida överlevnadsfråga medan motiven i hockeyklubbarnas fall är rekord, publicitet och jakten på (ännu) mer pengar. Jens funderar på om inte jakten på de perfekta förutsättningarna gör sporten tråkig och fantasilös. I vilken annan samhällssektor lever svenska medborgare under perfekta villkor?

För undertecknad, som varit med några år, är hockeyklubbarnas strävan att flytta utomhus en ödets ironi. Det har varit många års kamp för att få till det nuvarande hallbeståndet. Både Mjölby, Vadstena och Motala var relativt sena med att bygga hockeyhallar till skillnad från flera orter i Småland. Bland de argument som framfördes från Mjölby Södra på 1980-talet var risk för att sporten skulle dö sotdöden i stan om inte hallen byggdes. Senare har man hört en och annan nostalgiker tala om hur det mysigt det var på den gamla uterinkens tid. I bästa fall kunde man ostraffat kasta snöboll på motståndare och domare.


Jag ska erkänna att jag inte varit inne i en bandyhall, min erfarenhet inskränker sig till TV-sändningar från Lidköping, Västerås, Edsbyn och Sandviken och jag har inte blivit inspirerad. Det ser ut som ganska kala och trista anläggningar där spelarnas rop och visselpipans ljud ekat ostörda.

En av de mest omskrivna och mytomspunna bandymatcherna som spelats i vårt land var en match på Tinnerbäcken i Linköping på 1950-talet. Det var på en is som höll på att ge upp inför vårsolens värmande strålar. Spelare och domare plurrade flera gånger men matchen slutspelades. De som fanns på plats glömde naturligtvis inte den tillställningen i brådrasket. Correns arkiv innehåller åtskilliga bilder från den drabbningen.


Det är sådana händelser som skapar de myter och historier som idrotten så väl behöver som en brygga mellan generationerna.

Grattis till IFK Motala som verkligen fått fart under rören på sistone. Vinst mot Gripen i går med 5-4.

Kommentarer

  1. Så här elegant löste man problemet på Östra Lugnets skola i Växjö. Man byggde en hall med tre (3) väggar. Ingen ville ha den med politikerna i skol - och barnomsorgsnämnden försvarade sig då med att det skulle bedrivas utomhuspedagogik i idrott på skolan, så den ouppvärmda så kallade hallen med bara tre väggar skulle räcka.

    Men med facit i hand har det inte räckt. Snö på vintern och löv på hösten som blåser in genom gallret, gör att hallen varit för farlig för barnen att vara i. Det går helt enkelt inte ha inomhusidrott på vintern och likadant var det förra säsongen. Och på sommaren behövs den inte.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.