Fortsätt till huvudinnehåll

Störst, bäst och vackrast



Solberga från från norra hållet.


Solberga i Sya socken är gårdskvintettens absoluta listetta. Störst, bäst och vackrast. Gården har 1 319 hektar åker- och skogsmark fördelat på två kommuner, Mjölby och Motala. 1992 års taxeringsvärde var 24 miljoner kr. Liksom Boxholms säteri och Hulterstad ligger Solberga utmed Svartån. Gården var fideikommiss fram till 1987.

Om man rotar i gårdens historia finner man spännande personer som haft annat för sig än att påta i Östgötamyllan. Vad sägs om två karoliner som gjort militär karriär, stridit med Karl XII vid Poltava, hamnat i rysk fångenskap, rymt till Stockholm och upplevt kalabaliken i Bender?

Solberga är sedan mycket lång tid förknippat med släkten Danckwardt-Lillieström. För att spara utrymme benämns de DL i fortsättningen. Den förste som gjorde sig känd var Claes Niclas (1613-1681). Han började sin bana som gemen soldat men avancerade snabbt och var överstelöjtnant vid 30 års ålder, överste vid 34 och generalmajor 45 år gammal. De följande tio åren hann Claes Niclas bli landshövding i Kalmar län, vice guvernör i Skåne, generallöjtnant och landshövding i Malmöhus län. Han adlades 1647.

Tre av Clas Niclas fyra söner stupade i striderna ute i Europa. Hans ende överlevande son Jakob (1651-1725) gick i faderns militära fotspår. Han blev major 1706 och överste 1719. Han följde Karl XII och deltog i många strider. Vid Neustadt fick han hästen ”undanskjuten”, sårades svårt i ena armen och förlorade samtidigt ”två drängar och fyra hästar”. Vid Poltava 1709 blev han huggen i ena armen och fick högra axeln krossad av ett muskötslag. Han fördes som fånge till Moskva. Han lyckades fly och kom förklädd till Stockholm 1714.

Jakobs son, Claes, (1688-1738) stod inte fadern långt efter. Han var med vid Holowczin och Poltava, följde Karl XII från Bender till Stralsund och deltog i slaget vid Strezow på Rügen för att slutligen bli fånge vid Stralsund Efter hemkomsten 1716 följde han med trupperna till Fredrikshald.

Följande generation, den sjunde i ordningen, var den som förde in namnet DL i Solbergas historia.
Svartån passerar nära.
  
En framträdande person i släktens och gårdens historia var Erik Gustav Axel DL (1839-1920) som tillträdde som fideikommissarie på Solberga 1858. Han var utåtriktad och hade flera poster; ordförande i Vifolka härads sparbank, ledamot av Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1884-89, ordförande och verkställande direktör i Östergötlands Enskilda Banks expeditionskontor i Mjölby 1892-1902, styrelseledamot i Östgöta Hypoteksförening och Östergötlands läns brandstodsbolag samt ledamot av riksdagens första kammare 1898-1903. Han gick inte många timmar bakom plogen.

Barnbarnet Carl Gustaf DL (1899-1987) tillträdde som fideikommissarie 1920. Vid hans bortgång 1987 upphörde fideikommisset enligt en lag som stiftades 1963. Det är medlemmar av släkten som fortfarande äger och brukar gården. Egendomen fördelades enligt de övergångsregler som stipulerades i lagen.

Något av Erik Gustaf Axel DLs utåtriktade läggning verkar inte ha förts vidare till hans ättlingar. Både norra och södra infartsvägarna är avstängda för obehörig trafik upptäckte jag vid ett besök häromdagen och det är anledningen till att jag publicerar en så dålig bild. Jag är en laglydig person som respekterar förbudsskyltar och orkade inte promenera fram till gården.

Den huvudsakliga informationskällan till denna serie har varit Gods och gårdar i Östergötland som skrevs av Hushållningssällskapets förre vd Erik Månsson för 20 år sedan. Han har skrivit böckerna med fackmannamässig blick och mellan raderna har man anat en beundran för de förnäma adelssläkter som ägt och brukat dessa enorma arealer.

Jag skulle önska att läsa någon historikers utvärdering av denna tidsepok.  Har de varit till gagn för näringens utveckling, infört nya odlingsmetoder och utgjort föredömen för de vanliga bönderna? Eller har farbröderna suttit på sina verandor, druckit punsch och varit feodala proppar i det svenska samhällets utveckling? Sådant skulle vara intressant att få svar .

Gott om förbudsskyltar.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...