Den enda återstående av de tre baracker som utgjorde Praktiska Real. Den går idag tjänst som replokal för en teatergrupp. |
Minnena
tränger sig på. I höst är det 50 år sedan jag började
på Praktiska Realskolan i Motala, om ni kommer ihåg de där barackerna vid Norra
skolan. En fyraårig skola där vi förutom de vanliga ämnena hade verkstadsarbete
och ritteknik. En skola för blivande ingenjörer var det nog tänkt. Flickorna
gick i en parallellklass i något som kallades hushållsteknisk linje. Med dagens måttstock var Praktiska en hopplöst förlegad institution ur jämställdhetssynpunkt..
Egentligen förstod jag inte varför jag sökte till
denna linje för min håg stod mer till svenska, historia, engelska,
kristendomskunskap och matte. Förmodligen var det kamratpåverkan som det så
vackert heter.
En
gång i veckan bar det iväg till gamla brandstationen
på Drottninggatan eller källaren på gamla yrkesskolan i närheten av
Östermalmsgatan. Hur någon ansvarskännande vuxen kunde släppa loss 14-åringar
bland svarvar, fräsar, borrmaskiner och svetsaggregat övergår mitt förstånd än
i dag. Katastrofen låg på lur varje dag när en lärare ensam skulle ta hand om
17-18 glopar.
Lärarna var säkert skickliga yrkesmän men hade nog
ingen pedagogisk utbildning. Vi förundrades över deras sätt att klä sig. Rutiga
flanellskjortor under en grå eller grön skyddsrock vilket toppades med en
enfärgad slips. Vi var bättre klädda när vi gick på hippa på lördagskvällarna.
På
brandstationen skulle vi lära oss gassvets och elsvets.
I det senare fick vi sitta i ett bås avskärmat med tunga vävgardiner och ett
knippe elektroder. Man skulle vara oerhört lätt på handen för att lägga en fin
sträng. Minsta darrning på handen och elektroden fastnade. Inte blev det
lättare när läraren påpekade att elektroder var dyra. Ibland växte högen av
förstörda elektroder vid fötterna och då passade jag på att sopa över till
grannen. Om jag tog rast eller gick på toaletten kunde man vara säker på att
grannen skickat tillbaka dem.
Gassvetsen var inte
mindre äventyrlig. Där skulle man jobba två och två. Min granne Leffe Skepparn
jobbade ihop med Linkan från Borensberg. Den senare lade en sträng och båda
körde ner huvudena för att kolla resultatet. Linkan höll munstycket riktat
snett uppåt som han fått lära sig. Det hjälpte inte. Någon skrek till och
lukten av bränt hår spred sig i lokalen. Skepparns blonda lockar hade fått en
annan färg men intermezzot avlöpte utan större skador.
Vi
fick svarva också. Svarvar kan växlas men det ska ske när
chucken står still. Det tänkte inte Leif K på utan slängde in en ny växel under
gång. Ett fruktansvärt oväsen utbröt och hela växellådan pajade. Så många
obrukbara, oformliga kugghjul har jag inte sett. Rykten gjorde gällande att
magister Furefors grät under reparationsarbetet. Furefors avancerade senare
till studierektor och fick omgående smeknamnet Sturefors. Han hade skaffat sig
en ingående kännedom om hur svarvar var konstruerade.
Min insats var inte
lysande. Den enda maskin som var någorlunda kompatibel med mig var svarven. Om
jag minns rätt var det den energiske hedersknyffeln Mats Brinkby som fick fason
på mina sneda järnbitar. Mats sprang medan andra gick. Jag gick mest runt och
snackade och lade upp taktiken för nästa fotbollsmatch eller lördagskvällen. De
senare var lyckade, åtminstone sett genom minnets behagliga filter.
Kommentarer
Skicka en kommentar