Såg en dokumentärfilm på TV 1 igår och hörde för första gången på länge ljudet av en skrivmaskin. Inte mycket går upp mot det mjuka, rytmiska knattret av en nyservad Hulda på en i övrigt tyst redaktion. Riktigt känna typarmarnas anslag mot en lagom mjuk vals.
På Östgöta-Bladets redaktion döpte vi varandra efter skrivmaskinerna. Min hette Royal. Roger Stark fick heta Hulda men det var nog bara avundsjuka för hans Hulda var bäst. En välskött Facit Privat var inte fel heller även om typarmarna var något för korta. Vi diskuterade fördelar och nackdelar med Royal, Hulda, Facit, Remington och Olivetti som om det var sportbilar eller fotbollslag.
Min första egna var en svart begagnad Underwood som jag köpte vid 14 års ålder. Vad jag ångrar att jag skänkte den till en yngre släktning. Den hade prytt sin plats här på kontoret.
När Corren skulle datoriseras för drygt 20 år sedan klagade en av de äldre medarbetarna på att han skulle sakna skrivmaskinsknattret. Redaktionschefen svarade att det var lätt avhjälpt: "Vi ställer in en bandspelare med inspelat skrivmaskinsljud".
God middag.
I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
Kommentarer
Skicka en kommentar