Fortsätt till huvudinnehåll

Okänsliga företag lever farligt


I mitt förra inlägg resonerade jag om hur ett eldistributionsbolag som Eon kunde bete sig så fyrkantigt och styvmoderligt mot mig när jag beslutade mig för att byta leverantör. Hot om sanktionsavgift etc.

Som vanligt hittade jag en bok som på ett bättre sätt beskrev denna företeelse. Det handlar om den amerikanske författarens Paul Hawken som 1983 gav ut ”Vår nya ekonomi”.

”Det krävs av dem som vill blir framgångsrika att de behandlar sina kunder och uppdragsgivare på samma sätt som de själva skulle vilja bli behandlade. I en sofistikerad teknologisk miljö kommer man att vilja ha kompensation genom mera mänsklig kontakt och samhörighetskänsla. Konsumenterna är trötta på två saker: att bli behandlade som ”underlydande” till ett företag, en affär eller en institution och att bli betraktade som anonyma individer. Människorna vill ha affärer, servicestationer, sjukhus, banker och restauranger där de behandlas som jämlika, som vänner och som pålitliga individer när en produkt returneras på grund av fel.”

”Den okänsliga ytan är en svag punkt i massförsäljningen. I en allvarlig ekonomisk nedgång kan service ha stor betydelse för om ett företag ska klara sig bra eller inte”, skriver Paul Hawken.

Hög servicenivå, kunnig och vänlig personal kan vara förklaringen till att en liten järnaffär med något högre priser klarar sig bra i skuggan av en stor kedja där personalen är okunnig och ointresserad.

Det var just denna fantasilösa och okänsliga yta som Eon demonstrerade vid kontakten med mig. Samma resonemang kan appliceras på ”Swedda banken” i Mjölby som mot de flesta kunders önskemål beslöt att slopa kontanthanteringen efter order uppifrån den 1 maj. (Jag skrev ”Känner ni stanken från Swedda banken” den 30 januari 2012).

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...