I
kväll spelades den sista fotbollsmatchen på Råsunda.
Ingen har kunnat undgå att höra att Brasilien vann med 3-0. Mitt bästa Råsundaminne
ligger 43 år bakåt i tiden, nämligen den 15 oktober 1969. Sverige slog
Frankrike i ett VM-kval efter två mål av Ove Kindvall.
Ett av mitt livs bästa kvällar. Jag gjorde lumpen
på KA 1 och var placerad på Mälsten utanför Nynäshamn. Sverige i ett VM-kval det
skulle jag bara se.
”Och vad
ska Jacobsson vara ledig för, grumsade flaggjunkare Nils-Gunnar Svensson
när min permissionsansökan hamnade på hans skrivbord.
”Sverige möte Frankrike på Råsunda och dagen före
fyller jag 21 år och jag tänkte ge mig själv matchen i födelsedagspresent,
flaggjunkarn”.
”Säger
Jacobsson det, säger Jacobsson det. Ingen dum idé,
ingen dum idé alls”. Den kraftigt byggde f d spjutkastaren hade ovanan att upprepa sig.
Flaggjunkare Svensson grumsade över alla permissionsansökningar
men nekade mig aldrig. (Lugna eftermiddagar somnade han när jag hämtat
Expressen. Redan vid ledarsidan sjönk hakan ner mot bröstet, medan jag
fortsatte att läsa Lady Chatterleys Älskare eller någon annan uppbygglig
litteratur.)
Jag
tog tåget från Nynäshamn till Stockholms Central och redan under
den korta promenaden till Norra Bantorget där Råsundabussarna utgick fick jag
den första glada överraskningen. Jag gick ifatt mina kompisar från Storgatan i
Motala; Nisse, Bullen, Lalle och Kalven. Vi gjorde självfallet sällskap in på
ståplats och stämningen var på topp.
Att tillsammans med 49 000 andra se Ove
Kindvall göra två mål och säkra Sveriges VM-plats var en euforisk upplevelse.
Jag vet inget mäktigare ljud än när 49 000 åskådare ger hals efter ett
viktigt mål.
(Ni har
säkert sett den klassiska bilden där Ove ligger i badkaret och ger intervjuer
till journalisterna).
Efteråt
dröjde
vi oss kvar utanför Råsunda för att riktigt suga på karamellen. Och plötsligt
hördes det: ”Ove kommer, Ove kommer”. Vi skyndade fram emot matchhjälten från
Peking för att krama honom men han sprang ifrån oss på lätta ben. Han ville
absolut inte kramas. Han måste ju ändå hört att vi talade den rätta dialekten?
Jag har ett annat fint fotbollsminne från
Stockholm men det var tre år tidigare och på Stockholms stadion. Jag
sommarjobbade på Brandförsäkringsverket och en strålande julikväll avslutade
Brasilien sitt träningsläger i Sverige med en match mot AIK som var förstärkt med
Kurre Hamrin.
Brasilien hade i stort sett samma lag som vann VM på Råsunda åtta år tidigare och i Chile 1962. Pelé, Vava, Didi, Nilton Santos, Garrincha, målvakten Gylmar samt den väldige massören Americo vars ruscher in på planen var lika mäktiga som Garrinchas. Jag har tre tydliga minnesbilder av matchen:
1)
I I första anfallet rusade Garrincha ner
mot kortlinjen och slog in bollen snett bakåt till Vava som stötte in bollen.
1-0. Så såg det ut vid flera tillfällen redan 1958.
2
)
Efter ett AIK-mål sköt Pelé direkt
från mittpunkten mot Arne Lundqvist i AIK:s bur som stod och halvsov vid straffpunkten.
Fotomodellen Lundqvist gjorde en baklängeslöpning och lyckades med största
möjliga ansträngning tippa bollen över ribban. Publiken jublade så det hördes
ända till Björkhagen och Bagarmossen.
3
)
AIK:s Rimbo ”Rotborsten” Lundblad hade
en strålande kväll och gjorde flera mål.Det var det närmaste brassarna kommit en vajande majskolv sedan Nackas dagar.
Jag
minns inte resultatet men Brasilien vann och det blev många
mål. Jag har alltså sett världens främste fotbollsspelare Pelé live och vid
jämna mellanrum brukar jag påpeka det för min son, f-81. Mats tittar alltid
lite undrande på mig som om han inte trodde mig.
Ni som kan er fotbollshistoria
vet att efterföljande VM i England inte blev någon rolig historia för regerande
världsmästarna. Laget åkte ut i kvarten mot brutala ungrare som sparkade ner
dem. Pelé hörde till dem som skadades. Men Pelé och Brasilien kom igen till VM
i Mexiko 1970 med ett kraftigt föryngrat lag.
Kommentarer
Skicka en kommentar