Skjut inte på budbäraren

1982 var året jag började på Correns redaktion i Mjölby efter två år i Boxholm. Ett av de första intressanta uppdragen jag hade var att skriva om tvisten kring daghemmet på det nyöppnade HSB-området Oljekrukan.

Oljekrukan var en av de större HSB-satsningarna i Mjölby med 111 centralt belägna lägenheter vid Kungsvägen. HSB-ledningen lät kommunen köpa in sig i tre bostadsrätter för att bygga om dem till daghem. På den här tiden var daghem en bristvara i Mjölby och långtifrån alla var garanterade barnomsorg. Många löste barnomsorgen på annat sätt (läs svarta dagmammor).

Frågan blev infekterad till mångas förvåning. Flera äldre personer som sett fram emot en lugn vistelse blev arga och menade att daghemmet skulle störa deras dagliga tillvaro. Kanske hade HSB sålt in området som ett blivande äldreboende. Missförstånden var många, bland annat trodde somliga föräldrar att daghemmet var reserverat enbart för boende på Oljekrukan.

Jag fick besök både av daghemsförespråkare och -motståndare. Jag minns särskilt en kvinna, med mörka tättsittande ögon och höknäsa, som mycket aggressiv. Hon blängde på mig flera år senare. Hon hade nog aldrig hört talas om talesättet: Skjut inte på budbäraren.

Oljekrukans tillfälliga styrelseordförande var en HSB-ombudsman i Linköping och han tyckte att denna barnafientlighet var pinsam men gav undvikande svar på frågorna för att inte stöta sig med medlemmarna. Som oftast lugnade situationen ner sig efter att ett antal giftpilar avlossats över fronterna och daghemmet etablerade sig. Om jag minns rätt talade man då om ett provisorium men förskolan finns kvar och nästa år är det 30-årsjubileum.

Föga anade jag att jag 20 år senare skulle bli granne med daghemmet. Idag finns det på 15-20 meters avstånd. Och inte störs jag av det rör sig småttingar på området. Och inte någon annan heller.

Som ni ser använder jag begreppet daghem vilket var vanligt på den tiden. Med tiden har daghem bytt namn till förskola vilket beror på förskolelärarnas akademiska komplex.