1982
var året jag började på Correns redaktion i Mjölby efter
två år i Boxholm. Ett av de första intressanta uppdragen jag hade var att
skriva om tvisten kring daghemmet på det nyöppnade HSB-området Oljekrukan.
Oljekrukan var en av de större HSB-satsningarna i
Mjölby med 111 centralt belägna lägenheter vid Kungsvägen. HSB-ledningen lät
kommunen köpa in sig i tre bostadsrätter för att bygga om dem till daghem. På
den här tiden var daghem en bristvara i Mjölby och långtifrån alla var
garanterade barnomsorg. Många löste barnomsorgen på annat sätt (läs svarta
dagmammor).
Frågan
blev infekterad till mångas förvåning. Flera äldre
personer som sett fram emot en lugn vistelse blev arga och menade att daghemmet
skulle störa deras dagliga tillvaro. Kanske hade HSB sålt in området som ett
blivande äldreboende. Missförstånden var många, bland annat trodde somliga
föräldrar att daghemmet var reserverat enbart för boende på Oljekrukan.
Jag fick besök både av daghemsförespråkare och -motståndare.
Jag minns särskilt en kvinna, med mörka tättsittande ögon och höknäsa, som
mycket aggressiv. Hon blängde på mig flera år senare. Hon hade nog aldrig hört
talas om talesättet: Skjut inte på budbäraren.
Oljekrukans
tillfälliga
styrelseordförande var en HSB-ombudsman i Linköping och han tyckte att denna
barnafientlighet var pinsam men gav undvikande svar på frågorna för att inte
stöta sig med medlemmarna. Som oftast lugnade situationen ner sig efter att ett
antal giftpilar avlossats över fronterna och daghemmet etablerade sig. Om jag
minns rätt talade man då om ett provisorium men förskolan finns kvar och nästa
år är det 30-årsjubileum.
Föga anade jag att jag 20 år senare skulle bli
granne med daghemmet. Idag finns det på 15-20 meters avstånd. Och inte störs
jag av det rör sig småttingar på området. Och inte någon annan heller.
Som
ni ser använder jag begreppet daghem vilket var vanligt på den tiden. Med tiden
har daghem bytt namn till förskola vilket beror på förskolelärarnas akademiska
komplex.
Kommentarer
Skicka en kommentar