Någonstans mellan Jules Verne och Indiana Jones

Kommer ni ihåg uppståndelsen kring Jan Wallentins ”Strindbergs stjärna”, romanen som såldes till 14 länder redan på manusstadiet. Jag hittade boken på biblioteket i veckan och började läsa. Och blev grymt besviken. En rörig intrig med tydliga syftningar på Da Vinci-koden. Kan detta vara den bok vars författare t o m fick ett fem minuter långt nyhetsinslag i Rapport?

Kommen så långt gick jag ut på nätet och kollade recensionerna i DN och Svenskan. Recensionerna var brutalt uppriktiga och den senare recensenten begick ett lustmord. Han konstaterar kallt att utan den omfattande förhandspubliciteten skulle inte Strindbergs stjärna ha recenserats överhuvudtaget. Han påpekar också ett rejält syftningsfel redan i andra stycket. Saknas korrekturläsare på det stora förlaget?

Hur kunde Albert Bonniers förslag blåsa läsarna så rejält? Svenskans recensent Martin Lagerholm analyserar grundligt och pekar på tre faktorer:

1) Titeln. Namnet Strindberg är internationellt gångbart; det faktum att det här inte rör sig om författaren Strindberg, utan om hans avlägsne släkting, polarforskaren Nils, spär förstås bara på nyfikenheten.

2) Innehållet. Ingenjör Andrées ballongfärd, nedgrävda hemligheter i Arktis, ett hundra år gammalt lik, nazistisk ockultism, svensk nynazism, hemliga italienska agenter, ett våldtäktsförsök vid en norrländsk tjärn, en tablettmissbrukande judisk historiker från Lund, ljusskygga sällskap, kodade meddelanden och ett försvunnet egyptiskt ankh-kors. Detta är bara några av romanens sällsamma inslag, högvilt för en läsekrets som outtröttligt är på jakt efter stoff som ständigt lurar någonstans mellan ”Jules Verne och Indiana Jones”.

3) Författaren. Bildskön före detta tv-journalist.

Strategierna är genomtänkta och själva upplägget är förstås både mediesmart och marknadsekonomiskt effektivt. Men inte blir det bättre läsning för den skull.

Jag lägger Strindbergs Stjärna åt sidan och gräver vidare i bokhögen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag. Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Läs mer

Mordet på Lagmansgatan

Det var i fönstret närmast dörren knivmannen tog sig in. S omliga händelser i vardagslunken för en tidningsreporter etsar sig fast i minnet. Som det mord som inträffade på Lagmansgatan i Mjölby för drygt 30 år sedan. Mordet ägde rum en ljummen torsdagskväll i september 1983 i ett hus granne med Vasaskolan. En medelålders kvinna och hennes manliga sällskap tittade på Sportnytt och fyllde i veckans V 65-kupong. Vardagsfriden bröts när en man klättrade in genom det halvöppna, lågt belägna fönstret beväpnad med en brödkniv. Kvinnan och mannen flydde ut på gården där kvinnan blev upphunnen och nerstucken med flera knivhugg. Hennes sällskap flydde åt ett annat håll och larmade polisen. Kvinnan förblödde av sina skador. Knivmannen och kvinnan hade tidigare haft en relation men kvinnan hade avbrutit förhållandet, okänt av vilket skäl. Det blev inget spaningsmord utan polisen grep mannen vid Svartån i centrala Mjölby ett par timmar senare. Han hade på sig något som verkade

Läs mer

Vifolkavallen förblir Vifolkavallen?

För två år sedan gjorde Mjölby AI en förfrågan hos Kultur- och fritidsnämnden om möjligheten satt sälja arenanamnet till en kommersiell sponsor. Nämnden var positiv till detta men ställde upp en rad villkor, bland annat att Vifolkavallsområdet inte fick försvinna som begrepp i stadsbilden. Enligt förvaltningschefen Ulf Johansson har inte MAI hört av sig sedan dess och han förmodar att ärendet runnit ut i sanden. Så är det inte riktigt om man ska tro MAI:s ordförande Sven Montelius. Han svarar så här på ett mejl: ”Vi är väldigt glada och tacksamma över att ha fått möjligheten till detta och vi har under arbetat för att få till detta. Vi har ännu inte lyckats men var nu i vår nära att knyta ihop säcken med en partner. Som du förstår så är det inte vilken partner som helst som kan ta sig an den nivå av partnerskap som vi tänker oss med att sälja arenanamnet, det handlar även mycket om timing och att arbeta in konceptet under en längre tid. Vi är fortsatt optimistiska och tror att vi kom

Läs mer

Med Jacob vid tangentbordet

Leta i den här bloggen