Fortsätt till huvudinnehåll

Knarktorparna på Mossen





Samtalet kom sent en hösteftermiddag. ”Hej, jag heter Kjelle. Vill du veta hur knarkhandeln går till i västra Östergötland? Vi kan träffas i kväll.”
Den första tanke som slog mig var att det är någon kompis som drev med mig. (Practical jokes var rutin på den redaktionen). Men min nyfikenhet var väckt. Försiktigt förhörde jag mig om hans kunskaper i ämnet och nyfikenheten ökade. Men vågade jag träffa honom.? Jag gick in till min arbetskamrat Janne Hylander och frågade han ville följa med på en guidad tur i knarkets Östergötland. Jodå, han blev lika nyfiken som jag på den mystiske Kjelle och vad han hade att berätta.

Vi kom överens om att träffas utanför kyrkogårdsmuren på Skänningevägen. Ur murens skugga lösgjorde sig en kraftigt byggd man, cirka 175 cm lång och klev in i min Saab. Det slog mig det nästa pojkboksaktiga i situationen (mörk man lösgjorde sig ur murens skugga) men jag förhöll mig lugn och koncentrerad. Även Janne som satt i baksätet var tyst och avvaktande. Kjelles ansikte var deformerat runt käken vilket han dolde med ett kraftig skägg. Men han var lugn och saklig och fullmatad med, som det skulle visa sig senare, korrekt information.

Vi rullade söderut på E 4 medan Kjelle gav en bakgrundsinformation. Knarkhandeln, det handlade mest om amfetamin, och hasch och en liten del heroin, i vår del av länet styrdes av ett ungt par. Kvinnan var förskollärare. De bodde i ett torp på ”Mösen”, ett ovanligt bördigt jordbruksområde i närheten av Tåkern. Lastbilar stannade till på E 4 eller riksväg 50, lasten togs emot av paret för förvaring i stugan innan det paketerades om för vidare distribution till Motala, Linköping, Norrköping och Stockholm. Namn, distributionsvägar, volymer. Allt. Vi satt tysta en stund och försökte smälta intrycken. Vilken grej vi sprungit på!

Sakta rullade vi norrut på småvägarna norr om Tåkern. Vid ett ställe pekade vår informatör ut en villa där en av parets kurirer bodde. Han nämnde namnet och jag hajade till igen. Kuriren var identisk med en person som jag lärt känna under mina tidigare år som sportjournalist. Vi skildes åt utan att göra upp om en ny kontakt.


Vi var eld och lågor även om det fanns frågetecken kring Kjelle. Vem var han, hur hade han kommit över dessa uppgifter och vilket var hans motiv? Vi drog slutsatsen att han varit inblandad i droghandel men att han fått nog, dragit sig ur och ville göra bot och bättring och att han var missnöjd med polisens insats. Eller så var han en knarkdealare själv som ville bli av med konkurrenter, men varför visade han då sitt ansikte för oss? Redan samma kväll ringde jag krimjouren i Stockholm, blev vänligt bemött men fick ingen vidare hjälp på traven. Polisen ställde frågor om tipsarens utseende.

Kommande dag tog vi kontakt med länets knarkrotel i Norrköping. Det var i stort sett locket på, men chefen bekräftade att spaningar pågick men den lokala polisen var inte informerad. Om vi lugnade oss skulle vi få veta mer senare sa han. Vilket skulle visa sig vara en lögn. Jag hade bra kontakt med åklagarna i Motala men de visste inget heller.

Vår nyhetschef Henry Carlsson, som varit kriminalreporter på Kvällsposten, föreslog att vi skulle deala med polisen för att få vara med vid tillslaget. Han var van sid sådana uppgörelser med Skånepolisen. När vi åter pratade med knarkroteln fick vi ett vagt löfte. Ytterligare en lögn. Umgänget mellan journalist och poliser var inte fullt så utvecklat i vårt län som i Skåne.

Men tipset var för bra för att lämnas åt sidan. Vi gjorde diskreta förfrågningar bland grannarna på ”Mösen”. En av dem som vi kontaktade var ägare till en av traktens största gårdar, en storodlare av morötter och potatis. Han förklarade lite pressat att han av polisen fått order att hålla ett öga på det unga paret men att han blivit tillsagd att knipa käft om någon utomstående ställde frågor. När vi minuten senare ringde rotelchefen visade det sig att lantbrukaren redan ringt och skvallrat. Han var irriterad och sa till oss på skarpen att vi skulle sluta med vårt ”Blomkvisteri”. Nej. Så sa han inte för han var inte tillräckligt begåvad för en sådan metafor men innebörden var densamma. Telefonsamtalet förbättrade inte våra relationer.

Veckorna gick, månaderna gick, andra triviala arbetsuppgifter tog över och saken höll på att falla i glömska när plötsligt nyheten om ett större tillslag mot stugan kom på senvintern. Flera anhålla, bland annat vårt unga par. Vi förbannade förstås att polisen inte höll sitt löfte men nu kom vår fylliga bakgrundsinformation väl till pass. Vi frossade i detaljer, randade om nattliga besök av mörklagda bilar längs den smala vägen, plåtade den övergivna stugan liksom vissna hampaplantor och blev på allt bättre humör allt eftersom dagen gick. Henry Carlsson, den hedersknyffeln, hejade på oss och artiklarna fick stort utrymme i tidningen. Det var härligt att vara ung och hungrig reporter på Corren på 80-talet. Från Ödeshögs ledande politiker och kyrkliga dignitärer kom märkliga reaktioner: ”inte är det möjligt att sånt händer i vår lilla idyll till kommun”. Kommunpolitiker kan konsten att stoppa huvudet i sanden.

Vid häktesförhandlingarna i Mjölby tingsrätt var nyfikenheten stor på det unga paret och vid pressbordet hade jag sällskap av andra tidningar vilket var ovanligt. Den unga kvinnan såg verkligen ut som en äppelkindad förskollärare och talade norrlandsdialekt. Hon protesterade livligt och vältaligt men kunde inte undvika häktning. När åtal väcktes och jag kunde läsa igenom förundersökningsprotokollet bekräftades Kjelles uppgifter på alla väsentliga punkter. Men vår sagesman hördes aldrig av mer.

Historien fick en epilog som vi inte kunde drömma om. Vi fick vid ett par tre tillfällen höra av kolleger som hade bättre kontakt med knarkroteln att polisen fann vår uppvaktning irriterande och funderade på att plocka in oss för ”störande av utredning”. Vi skrattade först men kollegerna var allvarliga. Polisen var rädd att vi skulle publicera för tidigt och äventyra utredningen.

Om Janne och jag hade blivit inplockade för störande av utredning hade vi blivit hjältar bland länets journalister men det hade varit svårt att förklara för morsan.






Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.