Fortsätt till huvudinnehåll

Unikt samarbete golfklubb och kommun



En vy från det utmärkta sjuans korthål

 
I oktober 2011 spelade vi Loftahammar. En varierande och kuperad niohålsbana i bra skick där hålen är omgivna av hög tallskog. En typisk sommarbana med högt tryck under juni, juli och augusti men när vi spelade var vi ensamma. En angenäm runda och ett besök jag gärna vill göra om.

Banan ligger liksom kyrkan mitt i byn och klubbhuset var inrymt i en del av ortens ålderdomshem. Ingen restaurang men goda utrymmen för kansli, omklädningsrum och en välsorterad shop. Nu har samarbetet med Västerviks kommun antagit andra former. Kommunen blir hyresgäst hos golfklubben istället som bygger ett klubbhus.

Projektet innebär att kommunen får tillgång till det nya klubbhuset som fritidsgård för Loftahammars skolas 40 elever. Samarbetet golfklubben och skolan gav tre miljoner kronor från statliga Arvsfonden som förvaltas av Kammarkollegiet.
Tanken med samarbetet är att kommunen ska kunna använda det nya klubbhuset för skolans fritidsverksamhet under den tid då golfverksamheten ligger nere, det vill säga mellan oktober och april. Det nya klubbhusets lokaler ska också kunna hyras för annan verksamhet inom kommunen.

Tack vare anslaget från arvsfonden kan klubben erbjuda de 40 barnen på fritidsgården gratis medlemskap. Så har man löst den framtida rekryteringen också.

Den här typen av samarbete mellan golfklubb och kommun måste vara unikt. Jag har inte hört talas om något liknande.  En win-win-situation skulle jag kalla det om jag vore lagd åt det företagsekonomiska hållet. Att söka bidrag från Allmänna arvsfonden är en gångbar väg för satsningar inom idrottsrörelsen. Jag vet att Mjölby Södra kunnat finansiera ett omklädningsrum på Lundbyvallen genom bidrag från fonden.

Utslaget från avslutningshålet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.