Unikt samarbete golfklubb och kommun

En vy från det utmärkta sjuans korthål

I oktober 2011 spelade vi Loftahammar. En varierande och kuperad niohålsbana i bra skick där hålen är omgivna av hög tallskog. En typisk sommarbana med högt tryck under juni, juli och augusti men när vi spelade var vi ensamma. En angenäm runda och ett besök jag gärna vill göra om.

Banan ligger liksom kyrkan mitt i byn och klubbhuset var inrymt i en del av ortens ålderdomshem. Ingen restaurang men goda utrymmen för kansli, omklädningsrum och en välsorterad shop. Nu har samarbetet med Västerviks kommun antagit andra former. Kommunen blir hyresgäst hos golfklubben istället som bygger ett klubbhus.

Projektet innebär att kommunen får tillgång till det nya klubbhuset som fritidsgård för Loftahammars skolas 40 elever. Samarbetet golfklubben och skolan gav tre miljoner kronor från statliga Arvsfonden som förvaltas av Kammarkollegiet.
Tanken med samarbetet är att kommunen ska kunna använda det nya klubbhuset för skolans fritidsverksamhet under den tid då golfverksamheten ligger nere, det vill säga mellan oktober och april. Det nya klubbhusets lokaler ska också kunna hyras för annan verksamhet inom kommunen.

Tack vare anslaget från arvsfonden kan klubben erbjuda de 40 barnen på fritidsgården gratis medlemskap. Så har man löst den framtida rekryteringen också.

Den här typen av samarbete mellan golfklubb och kommun måste vara unikt. Jag har inte hört talas om något liknande. En win-win-situation skulle jag kalla det om jag vore lagd åt det företagsekonomiska hållet. Att söka bidrag från Allmänna arvsfonden är en gångbar väg för satsningar inom idrottsrörelsen. Jag vet att Mjölby Södra kunnat finansiera ett omklädningsrum på Lundbyvallen genom bidrag från fonden.

Utslaget från avslutningshålet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

Läs mer

En gravsten i Vadstena

I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

Läs mer

Med Jacob vid tangentbordet

Leta i den här bloggen