Fortsätt till huvudinnehåll

En visselblåsare i SHL



Svenska Hockeyligans förslag till åtgärder för att stärka ligans konkurrenskraft slog verkligen ner som en bomb i Hockey-Sverige. Sportjournalister, supporterklubbar och vanliga fans har fördömt förslagen liksom klubbarna närmast under toppskiktet och som vanligt när det diskuteras hockey är tonläget högt. Särskilt förslaget att ge Djurgården och Malmö fribiljetter har retat upp många. De lagen har inte många supportrar utanför hemstäderna.

För att höra SHL:s syn på läget surfade jag in på organisationens hemsida och läser ett dokument fyllt med sportklyschor och företagsekonomiska floskler. De senare argumenten överväger. Jag misstänker att detta är ett första steg till en stängd liga med storebror på andra sidan Atlanten som förebild.

De framhåller att lagen i högsta ligan inte är några föreningar längre utan företag med ansvar för flera sorters arbetstagare. Den genomsnittliga omsättningen bland SHL-lagen är 120 miljoner kr.
Det senare säger något om föreningarnas självbild. De ser sig som tunga spelare i näringsliv och finansmarknad. 

Men 120 miljoner i omsättning, vad är det? Det är ungefär lika mycket som den lokala ICA-handlaren i Mjölby omsätter och dessutom gör ICA:s ägare en hyfsad vinst. LHC:s, Färjestads eller HV:s betydelse för den lokala arbetsmarknaden i respektive län ska inte överskattas.

Överhuvudtaget är sportjournalistikens fascination för elitlagens ekonomi förbluffande. NT:s läsare är bättre informerade om IFK Norrköpings ekonomi än om Holmens och Correns läsare vet mer LHC:s än Saabkoncernen.

Sen har jag svårt att förstå att både Svenska Ishockeyförbundet och SHL administrerar hockeyn. Blir det inte tårta på tårta? Dubbel byråkrati leder sällan till något gott.

Hur som helst har SHL hamnat i ett opinionsmässigt underläge på grund av att någon läckt till Expressen. (Finns det en visselblåsare i SHL?) Organisationen verkar inte ha haft någon beredskap för en medieläcka utan togs på sängen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.