Golfen skapar rubriker igen

Golfen skapar rubriker igen. Men den här gången är det inte Henrik Stensons framgånger eller hans inkomster som penetreras utan medlemsstatistik. 473 797 svenskar spelar golf. Det är 8 679 färre än i fjol. En minskning på två procent jämfört med 2012 och nu är golfen nere på samma nivå som år 2000. Så många medlemmar skulle vara en stilla nåd att bedja om för de flesta sporter. Corren redovisar statistiken ingående på ett uppslag i dagens tidning och som vanligt finns positiva och negativa trender i siffermaterialet, vilket kan tolkas på flera sätt med tanke på vilken inställning läsaren har till sporten. Om vi håller oss till Östergötland redovisar somliga klubbar både kraftiga tapp och dito ökningar. Sett till länet totalt är det en ökning med 2 962 till 44 730.

Sedan kulmen nåddes 2004 har golfen tappat cirka två procent varje år. Men var då allt frid och fröjd för tio år sedan? Nej, då var trycket så högt att medlemmarna hade svårt att ta sig ut på den egna banan och då inleddes det som Correns rubriksättare kallar ”raset”. Golfspelare vill gärna att många är med och delar på kostnaderna men accepterar inga inskränkningar i möjligheten att komma ut på banan. Att hemmaklubben arrangerar ungdomstävlingar med stora startfält ses inte alltid med blida ögon.

Golfen är stark bland 40- och 60-talisterna. Bland de förra är var tionde golfspelare. Många juniorer börjar spela men golfen har svårt att behålla dem. Enligt Bo Bengtsson, generalsekreterare på förbundet, beror det på att för juniorer är spelet i första hand en tävlingsform. Om man hunnit bli 15-16 år och fastnat på handicap 15 så är de inte kvalificerade för exempelvis Skandia Tour. Den sociala sidan av golfen intresserar inte dem och de slutar.

Har det då stor betydelse hur många medlemmar golfförbundet eller den enskilda klubben har? Att antalet utövare varierar är det inte något naturligt? Även tennisen och utförsåkningen har haft sina toppar och dalar så vad spelar några nuffror i statistiken för roll? Nja, riktigt så lätt kan man inte ta på saken. Golfklubbar är i regel medlemsägda och medlemsförluster äventyrar klubbens existens. Golfspelare kan inte som medlemmarna i fotbolls-, hockeyklubbar eller simsällskap lita på att kommunen klarar skivan. Om en golfklubb får allvarliga ekonomiska problem är det upp till medlemmar och styrelse att reda ut situationen. Den aspekten saknas i Peter Caléns artiklar.

Det har förekommit att klubbar gått i konkurs men att de läggs ner och övergår till potatisodling är sällsynt. De flesta konkursklubbar återuppstår i någon form med ny styrelse och nya ekonomiska förutsättningar. Förlorare är de gamla medlemmarna och kanske någon bank. (Se exemplet Westerby i Östergötland som numera drivs av Landeryd).

Hur framtiden ser ut för golfen kan man bara spekulera om. Golfen har etablerat sig och lär inte försvinna men det största hotet mot sporten är nog att det finns så mycket annat som konkurrerar om folks fritid och plånböcker: sommarstugan, motorcykeln, båten, husbilen, utlandsresor, altanbyggen och köksrenoveringar. Men jag vänder på kuttingen och säger att vi ska vara glada att vi lever i ett land som erbjuder så många alternativ till en meningsfull fritid. Inte ens vi inbitna golfare begär att varje svensk ska ha en bag i källarförrådet.