Fortsätt till huvudinnehåll

Golfen skapar rubriker igen





Golfen skapar rubriker igen. Men den här gången är det inte Henrik Stensons framgånger eller hans inkomster som penetreras utan medlemsstatistik. 473 797 svenskar spelar golf. Det är 8 679 färre än i fjol. En minskning på två procent jämfört med 2012 och nu är golfen nere på samma nivå som år 2000. Så många medlemmar skulle vara en stilla nåd att bedja om för de flesta sporter. Corren redovisar statistiken ingående på ett uppslag i dagens tidning och som vanligt finns positiva och negativa trender i siffermaterialet, vilket kan tolkas på flera sätt med tanke på vilken inställning läsaren har till sporten. Om vi håller oss till Östergötland redovisar somliga klubbar både kraftiga tapp och dito ökningar. Sett till länet totalt är det en ökning med 2 962 till 44 730.

Sedan kulmen nåddes 2004 har golfen tappat cirka två procent varje år. Men var då allt frid och fröjd för tio år sedan? Nej, då var trycket så högt att medlemmarna hade svårt att ta sig ut på den egna banan och då inleddes det som Correns rubriksättare kallar ”raset”. Golfspelare vill gärna att många är med och delar på kostnaderna men accepterar inga inskränkningar i möjligheten att komma ut på banan. Att hemmaklubben arrangerar ungdomstävlingar med stora startfält ses inte alltid med blida ögon.

Golfen är stark bland 40- och 60-talisterna. Bland de förra är var tionde golfspelare. Många juniorer börjar spela men golfen har svårt att behålla dem. Enligt Bo Bengtsson, generalsekreterare på förbundet, beror det på att för juniorer är spelet i första hand en tävlingsform. Om man hunnit bli 15-16 år och fastnat på handicap 15 så är de inte kvalificerade för exempelvis Skandia Tour. Den sociala sidan av golfen intresserar inte dem och de slutar.

Har det då stor betydelse hur många medlemmar golfförbundet eller den enskilda klubben har? Att antalet utövare varierar är det inte något naturligt? Även tennisen och utförsåkningen har haft sina toppar och dalar så vad spelar några nuffror i statistiken för roll? Nja, riktigt så lätt kan man inte ta på saken. Golfklubbar är i regel medlemsägda och medlemsförluster äventyrar klubbens existens. Golfspelare kan inte som medlemmarna i fotbolls-, hockeyklubbar eller simsällskap lita på att kommunen klarar skivan. Om en golfklubb får allvarliga ekonomiska problem är det upp till medlemmar och styrelse att reda ut situationen. Den aspekten saknas i Peter Caléns artiklar.

Det har förekommit att klubbar gått i konkurs men att de läggs ner och övergår till potatisodling är sällsynt. De flesta konkursklubbar återuppstår i någon form med ny styrelse och nya ekonomiska förutsättningar. Förlorare är de gamla medlemmarna och kanske någon bank. (Se exemplet Westerby i Östergötland som numera drivs av Landeryd).

Hur framtiden ser ut för golfen kan man bara spekulera om. Golfen har etablerat sig och lär inte försvinna men det största hotet mot sporten är nog att det finns så mycket annat som konkurrerar om folks fritid och plånböcker: sommarstugan, motorcykeln, båten, husbilen, utlandsresor, altanbyggen och köksrenoveringar. Men jag vänder på kuttingen och säger att vi ska vara glada att vi lever i ett land som erbjuder så många alternativ till en meningsfull fritid. Inte ens vi inbitna golfare begär att varje svensk ska ha en bag i källarförrådet.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.