Fortsätt till huvudinnehåll

Blir det något med Svartå Strand?



Det är kring den här tegelbyggnaden inklusive senare tillbyggnader som striden står.


Kommer Mjölby kommuns prestigeprojekt Svartå Strand någonsin att realiseras? Två åttavånings punkthus i kvarteret Rosenkammaren är tänkt att bli inledningen på bostadsprojektet.

Men om ska döma av det möte om detaljplanen som hölls i tisdags kväll ser det inte ljust ut. Protesterna var många men det är inte bygget i sig utan planerna på att riva BEMAB-fastigheten för en parkeringsplats som engagerat många Mjölbybor. ”Det har rivits alldeles för mycket i Mjölby” var en vanlig invändning vid mötet.

Större omvandlingar i stadsmiljön brukar stöta på motstånd. Det mest kända exemplet är väl bygget av Resecentrum och avlägsnandet av järnvägsbron för tio år sedan, men när ombyggnaden väl var genomförd försvann protesterna. Bygget av kvarteret Hövitsmannen diskuterades också flitigt men alla var överens om att slutresultatet var bra.

När kommunen ville riva Edlunds kvarn på 80-talet gick motståndarna segrande ur striden. Hembygdsföreningen energiske ordförande Bernt Möller ledde styrkorna och huset står kvar än i dag i renoverat skick.

Jag har också diskussionerna om stationshuset i Skänninge i färskt minne. Dåvarande tekniska chefen Dag Segrell ville riva men fick mothugg av bland annat kommunpolitikern Sten-Åke Andersson. Situationen löstes av en mecenat, den rika familjen Svensson, som bildade bolaget Skänningekulturen AB för att bevara huset. Kommunen skickade med en miljon till renoveringskostnader.  I umgänget med miljonärer är Mjölby kommun förvånansvärt generös.

Det finns stunder då jag blir förvånad över prioriteringen. Kommunens ledning förespråkar privatiseringar av äldreomsorgen och höjer skatten med nästan en krona men om detta hörs knappt något. Men om det finns planer på att riva en hundra år gammal industribyggnad kommer de folkliga protesterna. Men jag har full respekt för dem som tycker så. Som inflyttad för 30 år sedan har jag inte samma känsla för gamla byggnader i stan.

Frågan är om de två punkthusen på Bygglagrets gamla tomt står och faller med en parkeringsplats på BEMAB-fastigheten. Finns det möjlighet till en kompromiss som kan godtas av en majoritet?

Bostadsbolagets ordförande, förra kommunalrådet Jörgen Oskarsson, deltog i mötet men låg lågt. Tids nog ska vi redogöra för våra planer för området, var hans kortfattade budskap.

Jag har varit i kontakt med hans efterträdare, Cecilia Vilhelmsson, och hon säger att motståndet är starkt men också att hon talat med många människor som tycker att det är hög tid att byggena startar.

Jag ser ett annat frågetecken. Hur stort är intresset från den tilltänkta byggpartnerns HSB:s sida? HSB har inte byggt något i Mjölby på över 20 år. Jag är medlem i HSB och läser dess medlemstidning flitigt men har hittills inte sett en rad om Svartå Strand.

Den inledande frågan är ställd. Svaret hänger i luften.

Kommentarer

  1. Tack för en mycket läsvärd blogg och ett intressant inlägg! Själv står jag än så länge och velar kring byggnaden i fråga, som den utböling jag är. Men, utan tvivel är man inte klok, som den gode Tage skaldade...

    SvaraRadera
  2. Tack för din älskvärda kommentar. Jag hoppas projektet blir av utan alltför mycket "blodspillan". Kommunen har under de senaste tio åren lagt mycket krut på nya villatomter i Mjölby och Mantorp, men alla har inte möjlighet att bo i villa men bör erbjudas attraktiva bostadsmiljöer. Men projektet får inte tappa mer tempo.

    /Anders J

    SvaraRadera
  3. Visst är det oerhört trist när gamla byggnader rivs. Jag ställer mig frågan om de som nu protesterar är villiga att lägga egna skattade pengar och energi på att själva göra något utav Bemab-huset i så fall. Jag tror fortfarande på devisen att tomma kastruller skramlar mest.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...