Fortsätt till huvudinnehåll

Väderstad - en smältdegel



Det som händer händer i den här korsningen.

 
Vadstena i norr, Boxholm i syd, Ödeshög i sydväst och Mjölby i nordost. Kom inte och säg annat än att Väderstad är en smältdegel i vårt hörn av Östergötland.

Jag tillbringade en förmiddagstimme på orten. I korsningen rullade förbi  någon privatbil, bussen till Ödeshög och en och annan lastbil med adress Väderstad-Verken. Fikade på det mysiga, gammaldags kondiset och spanade mot ICA Nära på andra sidan vägen. Veterinärmottagningen i korset har flyttat någon kilometer söderut och byggnaden står tom.

Jag stiftade bekantskap med Väderstad redan i slutet av 60-talet när ”Slättas lirare” var som bäst och får sedan dess positiva vibbar av orten. Vi återstiftade bekantskapen på senare år när jag var reporter på Corren. Väderstadborna hade inte alltid samma uppfattning som kommunledningen i Mjölby och det blev en och annan verbal sammandrabbning. Ofta handlade tvisterna om simhallen och biblioteket och utfallet blev positivt sett med  Väderstadsbornas ögon. Senare blev det en del besök på Väderstad-Verken vars positiva utveckling på senare år gjort företaget till den tredje största arbetsgivaren i kommunen.

Den stora fabriken.


En förmiddagstimme förpassade mig cirka tio år tillbaka i tiden. På den tiden hade vi en artikelserie som kallades ”En timme i…” Ett bärande inslag i dessa artiklar – medvetet eller omedvetet - var att en äldre medborgare fick frågan hur det var att bo i X-göl? Varvid denne framhöll att det var lugn och ro och vacker natur men att det kunde vara bättre bussförbindelser till stan. En gång gjorde jag bort mig och frågade om man saknade ett systembolag men fick bara en ilsken blick till svar. Det visade sig att den tillfrågade var medlem av en frikyrka. Då var det bara att skrapa med foten, buga och göra en diskret sorti. Fick en del träning på sådana reträtter genom årens lopp.

Om intervjupersonen var tillräckligt gammal brukade han också berätta om hur många anställda bygdens stora gårdar hade när de var som störst. En konkret illustration till landets urbanisering de senaste hundra åren.

Hade vi tur var byn tillräckligt stor för ett konditori. Jag minns två fotografer som aldrig missade ett fikatillfälle, en kvinnlig och en manlig men inga namn. Konditoribesöket hade två syften; dels en fika på arbetsgivarens bekostnad, dels att fixa två användbara pratminus.

Det var det hela för denna gång men risken finns att jag återkommer i ett annat ämne.

Det mysiga fiket.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.