Väderstad - en smältdegel

Det som händer händer i den här korsningen.

 

Vadstena i norr, Boxholm i syd, Ödeshög i sydväst och Mjölby i nordost. Kom inte och säg annat än att Väderstad är en smältdegel i vårt hörn av Östergötland.

Jag tillbringade en förmiddagstimme på orten. I korsningen rullade förbi  någon privatbil, bussen till Ödeshög och en och annan lastbil med adress Väderstad-Verken. Fikade på det mysiga, gammaldags kondiset och spanade mot ICA Nära på andra sidan vägen. Veterinärmottagningen i korset har flyttat någon kilometer söderut och byggnaden står tom.

Jag stiftade bekantskap med Väderstad redan i slutet av 60-talet när ”Slättas lirare” var som bäst och får sedan dess positiva vibbar av orten. Vi återstiftade bekantskapen på senare år när jag var reporter på Corren. Väderstadborna hade inte alltid samma uppfattning som kommunledningen i Mjölby och det blev en och annan verbal sammandrabbning. Ofta handlade tvisterna om simhallen och biblioteket och utfallet blev positivt sett med  Väderstadsbornas ögon. Senare blev det en del besök på Väderstad-Verken vars positiva utveckling på senare år gjort företaget till den tredje största arbetsgivaren i kommunen.

Den stora fabriken.

En förmiddagstimme förpassade mig cirka tio år tillbaka i tiden. På den tiden hade vi en artikelserie som kallades ”En timme i…” Ett bärande inslag i dessa artiklar – medvetet eller omedvetet - var att en äldre medborgare fick frågan hur det var att bo i X-göl? Varvid denne framhöll att det var lugn och ro och vacker natur men att det kunde vara bättre bussförbindelser till stan. En gång gjorde jag bort mig och frågade om man saknade ett systembolag men fick bara en ilsken blick till svar. Det visade sig att den tillfrågade var medlem av en frikyrka. Då var det bara att skrapa med foten, buga och göra en diskret sorti. Fick en del träning på sådana reträtter genom årens lopp.

Om intervjupersonen var tillräckligt gammal brukade han också berätta om hur många anställda bygdens stora gårdar hade när de var som störst. En konkret illustration till landets urbanisering de senaste hundra åren.

Hade vi tur var byn tillräckligt stor för ett konditori. Jag minns två fotografer som aldrig missade ett fikatillfälle, en kvinnlig och en manlig men inga namn. Konditoribesöket hade två syften; dels en fika på arbetsgivarens bekostnad, dels att fixa två användbara pratminus.

Det var det hela för denna gång men risken finns att jag återkommer i ett annat ämne.

Det mysiga fiket.