Under de sista tio åren på Corren skrev jag mycket om EU-projekt för att utveckla landsbygden. Det började i Ödeshögstrakten och spred sig senare norrut. Leader Sommenbygd och allt vad det kallas. Varje gång jag skickade iväg manus var det med en känsla av olust. Har jag lyckats klargöra vad det handlar om annat än att sexsiffriga belopp sattes i rörelse och är det någon förutom de närmast inblandade som läser detta, var frågor jag ställde mig? Gemensamt för dem alla var att de var abstrakta projekt som sällan ledde till någonting konkret. Ett undantag var den betonghäst som göts till skolgården i Boet. Jag återkommer till den senare.
Gemensamt för alla projekt var att välbesökta möten hölls i diverse bygdegårdar och församlingshem, kommittéer bildades, kaffe koktes och protokoll skrevs. Entusiasmen var stor och ibland dök landshövdingen Eriksson upp och delade ut en klapp på huvudet. Senare föll projekten i glömska, i varje fall på vår redaktion.
En entusiastisk medarbetare på EU-kontoret i Tranås lyckades utverka projektpengar till att utreda en cykelvelodrom i Strålsnäs. Hur han bar sig åt vet jag inte men till saken hör att han var cykelentusiast själv och extraknäckte som speaker på nationella tävlingar. Hans utredning ledde inte till någonting och projektet tynade bort. Någon cykelvelodrom har inte funnits i Sverige sedan 1920-talet och ska en sådan komma till användning måste den förstås ligga i ett stort befolkningscentra och inte i den östgötska glesbygden. Kommunalrådet höll masken och kommenterade utredningen i lämpliga ordalag försedda med en och annan brasklapp. Både han och jag visste att projektet inte skulle bli verklighet.
Ingen särskilt djuplodande journalistik alltså men jag får till mitt försvar säga att ingen kollega eller konkurrent ställde kritiska frågor. Och cheferna tänkte inte heller i de banorna.
Och så var det betonghästen i Boet. En konstnär fick idén efter att ha studerat barnen på skolgården. Pojkarna spelade landhockey eller fotboll medan flickorna mest stod och pratade med varandra, var hennes slutsats. Flickorna borde ha något att sysselsätta sig med tänkte konstnären och grunnade vidare. Flickor tycker om hästsport och så var idén om betonghästen född. Jag minns inget belopp men det var minst femsiffriga belopp som spenderades på den orörliga kusen. Jag skrev en redovisande tvåspaltare utan kommentarer och saken föll i glömska.
Trodde jag. Efter någon vecka ringde en man från Ödeshög och frågade om han utsatts för ett skämt. ”Jag trodde det handlade om en riktig ponny i ett stall på skolgården”, sa han. Det trodde jag också när jag läste rubriken på beslutet, svarade jag. Han tyckte hela idén var komplett vansinne och ville jag att skulle gå vidare med en kritisk artikel. Men jag orkade inte, inte då.
Ni tror förstås att jag skarvar men för att verkligen kontrollera att jag minns rätt styrde jag riskokaren mot skogsbygden söderut. Och mycket riktigt, på skolgården i Boet står en blå EU-häst, cirka 50 cm hög. Bilden ser du ovanför. Skolbusschauffören som väntade på parkeringsplatsen funderar nog fortfarande på varför jag plåtade den blå hästen.
Kommentarer
Skicka en kommentar