Fortsätt till huvudinnehåll

Härlig svikt i trägolvet

Henrik Geddas text om gamla tennishallen i Motala satte fart på minnesfunktioner och skrattmuskler. Tennishallen var en märklig inrättning även med den tidens mått.

Bortalagen upplevde nog den trånga hallen som ett helvete. Inte nog med att de fick byta om i pannrummet utan det var förenat med livsfara om någon fick för sig att kontra på en kant. Det hände mer än en gång att en publikfot stack ut över långlinjen. Snacka om närkontakt mellan spelare och publik.

En kompis pappa var målvakt i Same eller om det var IFK. Thore var spänstig och smidig även om han var till åren kommen. ”Farsan kan hoppa till läktaren om han vill” deklarerade sonen till vår förtjusning. Läktaren på kortsidan var byggd så att endast de som satt främst såg hela planen. Övriga fick hålla tillgodo med en målbur.

En gång refererade jag en ovanligt tråkig och händelsefattig div III-match. En boll förirrade sig upp på långsidan mot en hattförsedd gentleman. Denne tog av hatten och nickade ut bollen på banan. Stort jubel i den uttråkade publiken och den bollbegåvade vinkade chevalereskt med hatten.

När jag gick i Praktiska Realskolan hade vi gymnastiklektioner i tennishallen, d v s läraren kastade ut en boll och vi spelade handboll. Vi gillade hallen för det var en härlig svikt i det mörkgröna trägolvet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vallastaden, Svartå strand och Kungsvalla

"Riv och bygg nytt"

Inga nyheter är goda nyheter