Fortsätt till huvudinnehåll

Mytbildning kring Luxorbranden -76


Luxorbranden i oktober 1976 är en av de mest dramatiska händelserna i mitt liv. Två människoliv gick till spillo och 28 personer rökskadades. Det var den dittills största industribranden i landets historia. Jag var 28 år och anställd på försäljningsavdelningen som låg i det gamla kontoret. Från mitt kontorsfönster kunde jag följa hur brandmännen bekämpade elden i den del av byggnaden där reservdelslagret var inrymt. Brandorsaken var officiellt att frigolitförpackningar staplats för högt och antänts av ett lysrör.

Jag lyssnade på Nisse Hildings direktrapport i Dagens Eko när jag körde in på morgonen. Nattens dödsfall var en överraskning. Jag visste inte ens att det fanns ett nattskift cirka hundra meter från min arbetsplats.

Så värst många teve- och stereoapparater blev inte sålda den fredagen men vi fick många samtal från kunder runt om i landet som var oroliga för höst- och julförsäljningen. Uffe Holmertz, som då var reporter på Folket i Eskilstuna, hörde till dem som fick insidesrapporter. Det var en verklighetsfrämmande känsla att sitta och prata i telefon medan branden pågick 30 meter därifrån.

Jag åt lunch hemma hos mina föräldrar på Storgatan och återvände till arbetsplatsen. Någon gång vid tretiden dök upp ett brandbefäl upp och sa nu är det nära att branden byter igenom och vi fick order att evakuera det nödvändigaste på en timme. Jag mindes att en arbetskamrat och jag kånkade på kopieringsapparaten från skrivcentralen. Mitt i allt arbetet stod plötsligt brandchefen Arne Drott där och sa ”att det där var bra onödigt” och så utgick kontraorder vilket inte var ovanligt på Luxor överhuvudtaget. Då blev jag ilsken och åkte hem till Vadstena. I samma veva anlände vd Alf Björklund från en utlandsresa.

Det finns en mytbildning i Motala som säger att branden var anledningen till konkurshotet fyra år senare. Det är inte hela sanningen. De kompakta stereoanläggningarna med namnet Dirigent var inte populära längre – ungdomarna föredrog anläggningar med separat förstärkare och skivspelare – och lagren var stora redan i september. Med försäkringsbolagets hjälp fick vi möjlighet att sälja stereoanläggningar till halva priset till konkurrenternas förtret och det var många radiohandlare som tjänade grova pengar den hösten. TV-produktionen och dess lager berördes inte. Däremot fick försäljningen av reservdelar stora problem eftersom lagret förstördes.

Försäkringsfolket tog delvis över företaget och dess chef var en rakvattensmissbrukare vars doft förebådade ankomsten på långt håll.

Jag fick en delvis annan bild av branden när jag 20 år senare jobbade på Corren och intervjuade personalchefen Harald Högberg och brandchefen Arne Drott inför jubileet. Den senare hävdade att brandorsaken inte var utredd ordentligt eftersom försäkringsbolaget Skandia var angeläget om att få igång produktionen snabbt. Han hade inga teorier om brandorsaken men köpte inte den officiella versionen.
Fyra år efter branden skildes jag och Luxor åt. Jag saknar inte den arbetsplatsen.

Jag har googlat på branden och hamnat på en sajt som heter Försäkringsbranschens restvärdesräddning. Så här står det på sidan:
Filmen är en bra introduktion till systematiskt brandskyddsarbete. Den behandlar Luxorbranden i Motala 1976 där två kvinnor omkom på grund av ett icke fungerande systematiskt brandskyddsarbete.

Kommentarer

  1. Jag jobbade vid den tiden på audiolabbet; utvecklade fyrkanalstereo. På fredag morron hörde vi på lokalradion att Luxor brann, labbet hade redan gått förlorat. Efter jobbet hade vi tänkt att åka norrut och hälsa på mina föräldrar. Jag ringde till min chef, Per Cederlund, och sa "Luxor brinner, måste vi åka till jobbet idag?". Han visste inget; han hade lyssnat på skövdesändaren. Han hade satt sig käpprakt upp i sängen och sagt till sin fru: "Han kan väl inte skämta om sånt här...". Så jag fick inget direkt svar. Vi packade bilen och åkte norrut via Luxor. Min filmkamera var med. Jag filmade branden genom staketet, smet in, blev utkastad, osv. Det blev några minuter film i alla fall. Månader senare kom Ola Jonås och frågade om han kunde få låna filmen för nåt ändamål jag inte fick reda på. För besväret fick jag 200 spänn. Nån sa senare att den dykt upp i en instruktionsfilm från försäkringsbolaget Skandia. Dom hade betalat 15.000 kr.

    Alla mina prototyper och dokument i mitt projekt var uppätna av lågorna. Det fanns en uppsättning kretskort och en prototyplåda inne på mekaniska, så med rätt stor möda kunde jag återskapa det mesta.

    Luxor fick jättebra stöd av sina underleverantörer efter branden, för att få fram material till produktionen. Jag har för mej att det inte var några större svårigheter at leverera, förmodligen även eftersom det fanns ett rätt välfyllt lager om man säger så.


    Men när fyrkanalstereo inte kom igång, och ingen annan verkade fatta att det skulle "dö", var jag tvungen att själv gå till ledningsgruppsmötet och föreslå att mitt projekt skrotades. Det var före sin tid. Nu finns 5.1-ljud osv.

    Förresten, Alf Björklund var, som du antyder, tämligen oberäknelig. Han ändrade beslut gång på gång, och sa "Det har jag aldrig sagt". Per Cederlund fick den briljanta iden att spela in mötena på band. Så en radiokassettbandspelare placerades centralt i ledningsgruppen. "Ta bort den där" gastade Alf B.

    En gång fick han för sig att skicka mej till "Festival du Son" i Paris, för att demonstrera min fyrkanalstereo. Det var bara det att vi skulle få barn exakt när denna ljudfestival skulle gå av stapeln. Alf sa till min chef: "Ska han tänka på karriären eller ska han bli nån jävla hemmapappa?". Men på Motala Lasarett var igångsättning av förlossning satt i system. Så vi bokade om den, tidigarelade den 1 vecka. Sonen föddes, sen åkte jag till Paris. Så grabben var dubbelt så gammal när jag kom tillbaka...

    Tro det eller ej, jag tyckte det var sketkul att jobba på Luxor!!!! Goa och kompetenta gubbar i hela labbet, men de som var infödda var inte pigga på att införliva inflyttade kollegor i sitt privatliv. "Vi är såna" sa en. Så den delen av gänget som var "inflyttade" blev ett eget gäng, så att säga.

    Hadetgôtt
    Kent Adeborn
    www.adeborn.tv
    www.beatlesresa.se
    www.beatleday.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Instämmer i ditt omdöme om Alf Björklund. Han och fsgchefen Åke Johansson var två machogubbar vars värderingar hörde hemma på 70-talet. Många konstigheter förekom bakom kulisserna på fsgavdelningen. Dina noteringar om vi och dom stämmer också och det var något som diskuterades flitigt på den två avdelningar jag jobbade. Jag har inte lika positiva minnen av Luxor som du. Jag blev mycket glad när jag kunde återgå till journalistjobbet 1980 men jag saknade somliga arbetskamrater men definitivt inga chefer. /Anders Jacobsson

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Mordet på Lagmansgatan

Det var i fönstret närmast dörren knivmannen tog sig in. S omliga händelser i vardagslunken för en tidningsreporter etsar sig fast i minnet. Som det mord som inträffade på Lagmansgatan i Mjölby för drygt 30 år sedan. Mordet ägde rum en ljummen torsdagskväll i september 1983 i ett hus granne med Vasaskolan. En medelålders kvinna och hennes manliga sällskap tittade på Sportnytt och fyllde i veckans V 65-kupong. Vardagsfriden bröts när en man klättrade in genom det halvöppna, lågt belägna fönstret beväpnad med en brödkniv. Kvinnan och mannen flydde ut på gården där kvinnan blev upphunnen och nerstucken med flera knivhugg. Hennes sällskap flydde åt ett annat håll och larmade polisen. Kvinnan förblödde av sina skador. Knivmannen och kvinnan hade tidigare haft en relation men kvinnan hade avbrutit förhållandet, okänt av vilket skäl. Det blev inget spaningsmord utan polisen grep mannen vid Svartån i centrala Mjölby ett par timmar senare. Han hade på sig något som verkade

Vifolkavallen förblir Vifolkavallen?

För två år sedan gjorde Mjölby AI en förfrågan hos Kultur- och fritidsnämnden om möjligheten satt sälja arenanamnet till en kommersiell sponsor. Nämnden var positiv till detta men ställde upp en rad villkor, bland annat att Vifolkavallsområdet inte fick försvinna som begrepp i stadsbilden. Enligt förvaltningschefen Ulf Johansson har inte MAI hört av sig sedan dess och han förmodar att ärendet runnit ut i sanden. Så är det inte riktigt om man ska tro MAI:s ordförande Sven Montelius. Han svarar så här på ett mejl: ”Vi är väldigt glada och tacksamma över att ha fått möjligheten till detta och vi har under arbetat för att få till detta. Vi har ännu inte lyckats men var nu i vår nära att knyta ihop säcken med en partner. Som du förstår så är det inte vilken partner som helst som kan ta sig an den nivå av partnerskap som vi tänker oss med att sälja arenanamnet, det handlar även mycket om timing och att arbeta in konceptet under en längre tid. Vi är fortsatt optimistiska och tror att vi kom