Någon Motalabo startade sajten ”Du vet att du är ifrån Motala om du…” på Facebook och genast strömmade medlemmarna till. 2 300 personer trots att det är en sluten grupp. Strömmar till gör också minnena från alla håll och kanter. Gamla lärare och rektorer kommenteras, favoritfikastället analyseras, stans original, dansställen och annat kommenteras. Mycket känner jag igen och kan bidra med medan annat av senare datum är främmande eftersom jag flyttade från stan 1970.
Så här i efterhand tror jag Motala var en lagom stor stad att växa upp i. Min bas i tillvaron var Storgatan 21 A och alla pappor i bostadsrättsföreningen jobbade på CTV. När jag flyttade från Östra skolan till Norra 1958 vidgades kretsen av barndomskamrater som Bullen Odöö, Nisse Theander, Peter Petersson, Leffe Karlsson (Wärn) och Leffe Skeppstedt till klasskamrater som bodde på Mossen, Herrgårdsgatan och i Platen (kv Facklan). Norra IP var en lekplats både sommar och vinter. Minns ni den stora skridskobanan där alla, jag säger alla, var på stålskodd fot?
I Praktiska real vidgades kretsen ytterligare och jag insåg att alla killar i Motala Verkstad och Brinken inte var ohyggliga busar som illasinnade rykten gjort gällande. Dick Isaksson, Per Jonasson och Bullen Lindholm var riktigt hyggliga kisar liksom tillskotten från Borensberg; Matz Brinkby, Carl-Uno Gager och Roland Köhl. Jodå, ni känner igen de senaste namnen, de utgjorde popbandet M.T. Else.
Likadant var det i gymnasiet, men då hade jag övervunnit min rädsla för busarna från andra stadsdelar. Då tillkom också några snygga tjejer från Vadstena.
Föreningslivet var en väg in i samhället. För min del lärde jag mig spela pingis på Norras ungdomsgård och fortsatte i MAIF:s bordtennissektion där Jean Moulin styrde och ställde. Jag spelade fotboll i Starka och Lemunda och senare i korpen med Luxor. I Vadstenakorpen med Östgöta-Bladet lyckades jag dra på mig två benfrakturer.
På 60-talet var Motala fortfarande ett klassamhälle där topparna utgjordes av rektor Dahlén på HALIM, några advokater samt direktörer på Luxor och Motala Verkstad. I Stadshuset styrde Assar Bergqvist och Thore ”Blå” Pettersson. Gösta Löfgren var omtyckt av alla, till och med av anhängare till Starka, IFK och Zeros. Motala Tidning kallades omväxlande för Gubbkalsongen, Tomsäcken eller Kanalbladet. Kiosken i Bussplans väntsal var säkraste stället för inköp av Pinuptidningar.
Men det fanns en vänlighet och hjälpsamhet människor emellan och många problem löstes utan inblandning av myndigheter.
De stora företagen som Electrolux, Luxor, Motala Verkstad och CTV fanns med som trygga ekonomiska garanter. De ser som bekant annorlunda ut idag. Den som ville hittade alltid ett jobb. Dagens 20-åringar lever under tuffare villkor.
De tunga drogerna hade ännu inte gjort entré men det dracks mycket brännvin på lördagskvällarna. Premiärsupen togs på Neptun och gav upphov till många anekdoter.
Till gatubilden hörde original som Kalle Kron i Saluhallen, ”Spätta”, Samba-Lasse och Hjalmar i Varamon. Den senare cyklade omkring i stan, alltid klädd i bryggarfrack och solglasögon. På pakethållaren hade han en låda med äpplen som han bjöd barnen på. Hjalmar var förmögen och det ryktades att han hade alla pengarna i madrassen. Inte är gubben så tokig att han har pengarna i madrassen, sa vi.
Men när jag gjorde lumpen på KA 1 i Vaxholm 1970 läste jag i Motala Tidning att Hjalmar hittats död i sängen och när polisen kom dit hittade de stora mängder kontanter. Var då tror ni? Jo, i madrassen.
Sånt kan bara hända i staden med de höga popplarna och låga moralen.
Motala Tidning skriver om gruppen i dagens tidning men den har jag inte lyckats komma över. Det är tydligen långt mellan städerna.
Jag håller med. Motala är en perfekt stad att växa upp i. Kanske det är så att de som inte har lämnat staden håller fortfarande på att växa upp.
SvaraRadera