Fortsätt till huvudinnehåll

Lukten av bränt hår spred sig




Den enda återstående av de tre baracker som utgjorde Praktiska Real. Den går idag tjänst som replokal för en teatergrupp.

Minnena tränger sig på. I höst är det 50 år sedan jag började på Praktiska Realskolan i Motala, om ni kommer ihåg de där barackerna vid Norra skolan. En fyraårig skola där vi förutom de vanliga ämnena hade verkstadsarbete och ritteknik. En skola för blivande ingenjörer var det nog tänkt. Flickorna gick i en parallellklass i något som kallades hushållsteknisk linje. Med dagens måttstock var Praktiska en hopplöst förlegad institution ur jämställdhetssynpunkt..

Egentligen förstod jag inte varför jag sökte till denna linje för min håg stod mer till svenska, historia, engelska, kristendomskunskap och matte. Förmodligen var det kamratpåverkan som det så vackert heter.

En gång i veckan bar det iväg till gamla brandstationen på Drottninggatan eller källaren på gamla yrkesskolan i närheten av Östermalmsgatan. Hur någon ansvarskännande vuxen kunde släppa loss 14-åringar bland svarvar, fräsar, borrmaskiner och svetsaggregat övergår mitt förstånd än i dag. Katastrofen låg på lur varje dag när en lärare ensam skulle ta hand om 17-18 glopar.

Lärarna var säkert skickliga yrkesmän men hade nog ingen pedagogisk utbildning. Vi förundrades över deras sätt att klä sig. Rutiga flanellskjortor under en grå eller grön skyddsrock vilket toppades med en enfärgad slips. Vi var bättre klädda när vi gick på hippa på lördagskvällarna.

På brandstationen skulle vi lära oss gassvets och elsvets. I det senare fick vi sitta i ett bås avskärmat med tunga vävgardiner och ett knippe elektroder. Man skulle vara oerhört lätt på handen för att lägga en fin sträng. Minsta darrning på handen och elektroden fastnade. Inte blev det lättare när läraren påpekade att elektroder var dyra. Ibland växte högen av förstörda elektroder vid fötterna och då passade jag på att sopa över till grannen. Om jag tog rast eller gick på toaletten kunde man vara säker på att grannen skickat tillbaka dem.

Gassvetsen var inte mindre äventyrlig. Där skulle man jobba två och två. Min granne Leffe Skepparn jobbade ihop med Linkan från Borensberg. Den senare lade en sträng och båda körde ner huvudena för att kolla resultatet. Linkan höll munstycket riktat snett uppåt som han fått lära sig. Det hjälpte inte. Någon skrek till och lukten av bränt hår spred sig i lokalen. Skepparns blonda lockar hade fått en annan färg men intermezzot avlöpte utan större skador.

Vi fick svarva också. Svarvar kan växlas men det ska ske när chucken står still. Det tänkte inte Leif K på utan slängde in en ny växel under gång. Ett fruktansvärt oväsen utbröt och hela växellådan pajade. Så många obrukbara, oformliga kugghjul har jag inte sett. Rykten gjorde gällande att magister Furefors grät under reparationsarbetet. Furefors avancerade senare till studierektor och fick omgående smeknamnet Sturefors. Han hade skaffat sig en ingående kännedom om hur svarvar var konstruerade.

Min insats var inte lysande. Den enda maskin som var någorlunda kompatibel med mig var svarven. Om jag minns rätt var det den energiske hedersknyffeln Mats Brinkby som fick fason på mina sneda järnbitar. Mats sprang medan andra gick. Jag gick mest runt och snackade och lade upp taktiken för nästa fotbollsmatch eller lördagskvällen. De senare var lyckade, åtminstone sett genom minnets behagliga filter.


 
Norra IP ligger nära. Här spelade jag många matcher.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.