Lukten av bränt hår spred sig

Den enda återstående av de tre baracker som utgjorde Praktiska Real. Den går idag tjänst som replokal för en teatergrupp.

Minnena tränger sig på. I höst är det 50 år sedan jag började på Praktiska Realskolan i Motala, om ni kommer ihåg de där barackerna vid Norra skolan. En fyraårig skola där vi förutom de vanliga ämnena hade verkstadsarbete och ritteknik. En skola för blivande ingenjörer var det nog tänkt. Flickorna gick i en parallellklass i något som kallades hushållsteknisk linje. Med dagens måttstock var Praktiska en hopplöst förlegad institution ur jämställdhetssynpunkt..

Egentligen förstod jag inte varför jag sökte till denna linje för min håg stod mer till svenska, historia, engelska, kristendomskunskap och matte. Förmodligen var det kamratpåverkan som det så vackert heter.

En gång i veckan bar det iväg till gamla brandstationen på Drottninggatan eller källaren på gamla yrkesskolan i närheten av Östermalmsgatan. Hur någon ansvarskännande vuxen kunde släppa loss 14-åringar bland svarvar, fräsar, borrmaskiner och svetsaggregat övergår mitt förstånd än i dag. Katastrofen låg på lur varje dag när en lärare ensam skulle ta hand om 17-18 glopar.

Lärarna var säkert skickliga yrkesmän men hade nog ingen pedagogisk utbildning. Vi förundrades över deras sätt att klä sig. Rutiga flanellskjortor under en grå eller grön skyddsrock vilket toppades med en enfärgad slips. Vi var bättre klädda när vi gick på hippa på lördagskvällarna.

På brandstationen skulle vi lära oss gassvets och elsvets. I det senare fick vi sitta i ett bås avskärmat med tunga vävgardiner och ett knippe elektroder. Man skulle vara oerhört lätt på handen för att lägga en fin sträng. Minsta darrning på handen och elektroden fastnade. Inte blev det lättare när läraren påpekade att elektroder var dyra. Ibland växte högen av förstörda elektroder vid fötterna och då passade jag på att sopa över till grannen. Om jag tog rast eller gick på toaletten kunde man vara säker på att grannen skickat tillbaka dem.

Gassvetsen var inte mindre äventyrlig. Där skulle man jobba två och två. Min granne Leffe Skepparn jobbade ihop med Linkan från Borensberg. Den senare lade en sträng och båda körde ner huvudena för att kolla resultatet. Linkan höll munstycket riktat snett uppåt som han fått lära sig. Det hjälpte inte. Någon skrek till och lukten av bränt hår spred sig i lokalen. Skepparns blonda lockar hade fått en annan färg men intermezzot avlöpte utan större skador.

Vi fick svarva också. Svarvar kan växlas men det ska ske när chucken står still. Det tänkte inte Leif K på utan slängde in en ny växel under gång. Ett fruktansvärt oväsen utbröt och hela växellådan pajade. Så många obrukbara, oformliga kugghjul har jag inte sett. Rykten gjorde gällande att magister Furefors grät under reparationsarbetet. Furefors avancerade senare till studierektor och fick omgående smeknamnet Sturefors. Han hade skaffat sig en ingående kännedom om hur svarvar var konstruerade.

Min insats var inte lysande. Den enda maskin som var någorlunda kompatibel med mig var svarven. Om jag minns rätt var det den energiske hedersknyffeln Mats Brinkby som fick fason på mina sneda järnbitar. Mats sprang medan andra gick. Jag gick mest runt och snackade och lade upp taktiken för nästa fotbollsmatch eller lördagskvällen. De senare var lyckade, åtminstone sett genom minnets behagliga filter.

 

Norra IP ligger nära. Här spelade jag många matcher.