Fortsätt till huvudinnehåll

En gång Vadstenabo, alltid Vadstenabo



I Vadstena pågår en intensiv debatt kring fastighetsbolagets planer på att bygga punkthus i den del av Asylenparken (tennisbanan) som vetter mot genomfarten. Över 600 personer har skrivit på protestlistor som varit utlagda i affärerna. Somliga människor tycks ha en ryggmärgsreflex som slår till när ordet byggplaner nämns.

Fenomenet kallas NOT IN MY BACKYARD och är välkänt för alla politiker och tjänstemän som sysslar med stadsplanering. Det betyder på svenska att ”se gärna till att orten växer men bygg inte så att jag får nya grannar”.  Jag har följt liknande tvister i Mjölby och Mantorp med många och segslitna domstolsförhandlingar som följd.

Men nu verkar andra åsikter ha vuxit fram. Dan Pettersson har skrivit ett klokt, resonabelt och insiktsfullt inlägg på Facebook. Han konstaterar att Vadstena behöver fler invånare inte minst för den kommersiella servicens skull, att just denna del av parken inte är den mest besökta och att alla Vadstenabor inte kan bo vid den eftertraktade sjöstranden.

Dans inlägg har kommenterats av ett 20-tal personer och han har på alla väsentliga punkter fått medhåll. Vadstena klarar ett antal nya lägenheter på denna plats och att det finns tillräckligt med parker och grönområden på nära håll. Någon berättar att vissa affärsmän tagit bort protestlistorna då det fått klart för sig att det råder delade meningar om Asylenparken.

Varför ska en Mjölbybo som jag lägga mig i detta? Ska försöka svara. Åren 1970-1980 var jag Vadstenabo med boende på i tur och ordning Backegatan, Borgmästaregatan och Svelviksvägen. På den senare adressen hade jag bott kvar än i dag om inte ett arbetsbyte tvingat mig till ett adressbyte. En gång Vadstenabo, allltid Vadstenabo.

En annan aspekt på denna historia är att debatten förs på Facebook och inte i MVT eller Corren. Det gör ont för en gammal tidningsreporter att sociala medier övertar lokaltidningarnas roll som debattforum. Det är förstås ganska enkelt att skriva några rader på datorn istället för att skicka en insändare till tidningen. Lite märkligt att inga politiker deltar men eftersom samtliga fullmäktigepartier är representerade i fastighetsbolagets styrelse antar jag att de också stöder byggplanerna.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.