Fortsätt till huvudinnehåll

Elefantuppror och oxkravaller



Platsen för elefantdramatiken. Bra betesmark på baksidan mot kyrkan.

 
Demonstrationer, upplopp och kravaller är en svensk sysselsättning med historiska anor. En av de märkligaste och mest omskrivna inträffade för mer än 200 år sedan på Skänninge marknad.

Året var 1804 då en elefant för första gången beträdde svensk mark. Elefanten kom i sällskap med sin ägare Jean Baptiste Gautier från Avignon som med två italienska kompanjoner drev en liten cirkus. De reste land och rike kring för att mot betalning uppträda med sina djur och konster, bland annat dresserade hundar, markattor och en orangutang. Elefanten var det största dragplåstret, och ryktet om den föregick cirkusen. Förväntningarna stegrades av en med dåtida mått mätt intensiv marknadsföring i form av annonser i tidningarna. Spektaklet hade nog inte gjort något bestående avtryck i historien – om det inte hade varit för det tumult som uppstod när elefanten skulle förevisas under den traditionella Olofmässomarknaden (den 29: e juli) i Skänninge.

Elefanten hystes in i stadens rådhus. Det blev förstås trångt för alla åskådare på väg ut och in till elefanten över rådhustrappan och genom förstugan. Trycket på att få se elefanten var stort, och stämningen blev snabbt irriterad mellan de köande besökarna och cirkusföreståndaren som tog upp betalningen. Besökarna blev alltmer hotfulla och började anklaga Gautier för att ta ut orimligt höga entrépriser. Vissa menade till och med att cirkusen mest var en samling skojare som inte borde få dra land och rike runt och lura av folk pengar. När spänningen steg tillkallades stadens borgmästare Michael Wejdling för att lugna ner folkmassan. Han tog Gautier och hans sällskap i försvar och påpekade att de hade myndigheternas tillstånd att besöka samt att biljettpriset alls inte var orimligt.

Borgmästaren fick återvända två gånger till, sista gången i sällskap med en grupp beväpnade officerare och några av stadens tjänstemän. Nu hade kön in till elefanten växt och människor samlades dessutom i stora skaror på torget utanför rådhuset. Vittnesskildringarna går isär om vad som sedan hände och vems fel det var: besökarna eller borgmästarens sällskap. Det blev nämligen tumult och bråk när borgmästarens och hans medhjälpare försökte stänga elefantvisningen och skingra folket. Till slut lyckades de med hugg och slag köra ut alla besökare ur rådhuset. Nu visade det sig att borgmästaren med sina officerare och tjänstemän i praktiken satt instängda i sitt eget rådhus – tillsammans med en cirkusägare och hans elefant.

På rådhustorget utanför höll sig nämligen stora skaror människor kvar, och man hade alls inte lytt befallningen att skingra sig. Vreden kokade både mot elefantcirkusen och mot borgmästaren och hans sällskap. Snart började de första stenarna hagla, och inom en timme var rådhusets alla fönster krossade. Först när en av traktens präster lyckats lugna folkmassan kunde borgmästaren, elefantägaren, stadstjänstemännen och officerarna lämna rådhuset och sätta sig i säkerhet. Så snart de lämnat torget strömmade folket in i rådhuset för att beskåda elefanten – denna gång helt gratis. Förhör verkställdes av magistraten men ingen ställdes till svars för upploppet.

Eftersom det var marknadsdag kan man nog dra slutsatsen att det fanns alkohol med i bilden. Nu tror jag inte att det fogliga borgerskapet i Skänninge fanns med bland upprorsmakarna utan det var självklart tillresta busar från Vallerstad, Bjälbo,Vadstena och Högby som kastade sten på borgmästaren.

Det kunde gå livligt till på Skänninge marknad även långt senare. En kompis har berättat en historia från 60-talet. Pelle med Oxen uppträde inför betalande publik. En höjdpunkt i föreställningen var när Pelle lade sig på rygg och tog emot djurets hela tyngd varvid blåmärken på bröstkorg och överarmar uppstod. Flera unga män tyckte att föreställningen var i torftigaste laget och krävde pengarna tillbaka. Mannen i biljettkuren var Pelles far, en tjurnackad bonde från Lysing. Denne vägrade och de ilskna, unga männen välte då biljettkuren med dörrsidan neråt och det tog en stund innan ordningsmakten kunde befria biljettförsäljaren. Vid det laget var de testosteronstinna gossarna försvunna. Det gick rykten om att även dessa huliganer kom från Vallerstad, Vadstena och Högby.

Om Sveriges första och antagligen enda elefantupplopp kan man läsa i antologin Det stora elefantupploppet och andra berättelser från Sveriges bråkiga 1800-tal, redigerad av Andrés Brink Pinto och Magnus Olofsson (Pluribus förlag, 139 s). Oxföreställningen och dess handgripliga följder finns inte i någon antologi. Inte ännu.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.