 |
| Mats och jag hamnade i en av Riminis många spelhallar. |
Har tittat flitigt på
Mästarnas mästare och fäst mig vid en sak. Både Dan Corneliusson och Jesper
Blomqvist har talat varmt om sina år i Italien. Och då tänker jag inte det
fotbollsmässiga utan sättet att leva, maten förstås och mode. Jesper fick ju
sina fotbollsmässigt största framgångar i Manchester United med en CL-titel men
det är åren i Milano som gjort avtryck. Jag som bara tillbringat en
semestervecka i Rimini har inte riktigt greppat vad som är så speciellt med
Italien.
För inte så länge sedan läste jag om VM 1958, ett
sällsynt lyckat VM för svensk del med ett silver. Laget dominerades av
Italienproffs som Gren, Liedholm, Julle, Hamrin och Skoglund. Men allt var inte
den idyll som sportjournalisterna ville ge sken av. Italienproffsen satt för
sig själva och pratade italienska vid matbordet vilket skapade avund och
misstänksamhet bland övriga spelare. Hamrin och Liedholm blev ju italienare på
riktigt efter avslutade karriärer.
Min erfarenhet av Italien inskränker sig till en
vecka i Rimini för drygt 20 år sedan. Jag minns att vattnet var kallt i början
av juni, att minigolfen var svindyr i Riccione och att vi gjorde en utflykt
till San Marino där vi köpte mandellikör och illegalt tillverkade kassettband
samt att Mats och jag spelade fotboll med en italiensk grabb på stranden.
Sverige vann. Men någon magi som placerar Italien före andra sydeuropeiska
länder hittade jag inte.
Att jag under några år på 70-talet var ägare till en
Fiat 128 kan väl inte räknas som någon merit i det här sammanhanget.
Kommentarer
Skicka en kommentar