Statistiken sätter Lidas främst

Inget är så roligt som att över en grogg diskutera och jämföra idrottsstjärnors status från skilda epoker. Vissa namn etsar sig fast i minnet även om lång tid förflutit.

Jag kom att tänka i de banorna när jag efter finalsegern i söndags kväll kastade ur mig på Facebook att bröderna Sedin börjar närmar sig samma nivå som Foppa, Lidas, Sundin och Börje Salming. Protesterna lät inte vänta på sig. Ulf Sterner, Klimpen Häggroth, Honken Holmqvist, Mr Magic Nilsson, Håkan Loob och Mats Näslund då? Såna gubbar som jag har en serietabell fast monterad i bakskallen.

Då tänkte jag på mitt nördiga vis att jag går systematiskt tillväga och jämför Stanley Cup-ringar, VM och OS-titlar och svenska mästerskap utan att snegla på eventuell charm eller lyskraft i massmedia.

Då kommer vi till nästa problemställning. Hur värdera de olika mästerskapen? Om en amerikansk journalist frågar Foppa om det största han varit med om svarar han förmodligen första Stanley Cup-ringen. Om en svensk journalist ställer samma fråga svarar han förmodligen OS-guldet i Turin 2006 eller Lillehammer 1994. Därför jämställer jag Stanley Cup med OS.

Någon vän av ordning protesterar att med den metoden diskriminerar jag den äldre generationen. Ulf Sterner och Sven Tumba Johansson hade inte möjlighet att spela NHL och förmodligen hade de klarat sig bra, åtminstone Sterner. Märkligt är att framgångsrika spelare som Anders Kallur och Stefan Persson tycks vara bortglömda trots ett knippe Stanley Cup under en mycket framgångsrik period i New York Islanders. (Underlaget hämtat från Wikipedia), reservation för ev fel).

Nicklas Lidström, fyra Stanley Cup, två VM-guld, ett OS-guld.

Peter Forsberg, två Stanley cup, två OS-guld, två VM-guld.(Märk väl inget SM).

Mats Sundin, ett OS-guld, tre VM-guld, ett SM-guld.

Börje Salming, tre SM-guld i Brynäs.

Stefan Persson, fyra Stanley Cup, två SM-guld

Anders Kallur, fyra Stanley Cup.

Håkan Loob, ett Stanley Cup, ett OS-guld, två VM-guld och ett SM-guld.

Mats Näslund, ett Stanley Cup, ett OS-guld, ett VM-guld och tre SM-guld.

Kent Nilsson, ett SM-guld.

Sven Tumba, tre VM-guld, åtta SM-guld.

Nisse Nilsson, två VM-guld, ett SM-guld

Ulf Sterner, ett VM-guld.

Bröderna Sedin, ett OS-guld och ett VM-guld.(Har således en bit att vandra men är relativt unga ännu).

Jag har alltså bortsett från silver- och bronsmedaljer, samt de många individuella priser som florerar i den nordamerikanska hockeyn. Kända namn som Anders Hedberg och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson saknas på listan om man räknar på detta osentimentala vis.

Med detta sifferunderlag är Lidas nr ett med sju tunga titlar mot Foppas sex. Det är den enda gradering jag orkar göra. Metoden är inte invändningsfri och hur många namn har jag glömt efter 60 års piruetter på isen? Någonting att fundera över vid nästa rom och cola.